• Film,  Lovisa

    Enola Holmes

    Enola Holmes. Sherlock och Mycroft Holmes lillasyster. Jag tänker att det egentligen räcker som premiss och anledning till att se filmen. Det är ju en riktigt bra tanke liksom.

    Och jag tycker att filmen leverar precis vad man vill ha av detta.

    Milly Bobby Brown som Enola är klockrent. Dessutom väldigt kul med Henry Cavill, Sam Claflin och Helena Bonham Carter som den övriga Holmes-familjen. I övrigt är filmen smart, kreativ och rolig. Vilket är typ exakt vad jag gillar i filmer, så jag är jättenöjd med det här.

    Den är lite roligt gjort, för precis som i trailern så pratar Enola till kamera och oss tittare under filmen. Det är lite Adam Scott stirrar in i kameran inspirerat!

    Mycket fin film! Se den!

  • Lovisa,  TV

    Avatar The Last Airbender #1

    Water. Earth. Fire. Air.

    Long ago, the four nations lived together in harmony. Then everything changed when the fire nation attacked. Only the Avatar, master of all four elements, could stop them, but when the world needed him most, he vanished. A hundered years passed and my brother and I discovered the new Avarar, an airbender named Aang, and although his airbending skills are great, he has a lot to learn before he´s ready to save anyone. But I believe Aang can save the world.

    Så här inleds en av de mest episka serierna som finns. Vi ska med ett par inlägg försöka förklara varför Avatar The Last Airbender är så episk som den är. Först måste vi börja med bakgrundsfakta och premisserna.

    När vi pratar om Avatar The Last Airbender menar vi den animerade serien vid samma namn. Absolut INTE live-action filmen med samma namn. Serien kom först. Jag har inte tillåtits av Nördsyster #1 att se filmen för att den är så pass dålig. Detta är säkerligen ett råd som bör anammas av andra med. Första avsnittet i serien släpptes i alla fall år 2005, och imponerande nog ligger serien fortfarande på topplistan över bästa tv-serier på imdb, med en rating på 9,2. Bara det faktumet borde göra att alla redan har sett serien. Detta är alltså i nivå med Game of Thrones och The Sopranos.

    Därtill finns det en spännande grund för serien. Vi har den här världen som är i krig, där Eld-nationen har tagit över världen i stort sett, och även hela grejen med Avataren och elementen och balansen mellan dessa  gör att det finns en bra grund för serien. Sedan är detta kanske inte det bästa med serien men det skapar en grund som ger stora möjligheter för serien att göra ganska mycket olika saker inom serien. Det ger lagom mycket inramning och premisser för serien som de sedan kan bygga vidare på.

    Men grunden är att vi har fyra olika nationer – de fyra elementen. Varinom vissa människor har förmågan att utföra “bending” Alltså, förmåga att styra/kontrollera elementen på olika sätt. Avataren, Aang, har förmågan att styra alla fyra elementen. Han uppgift är att lära sig alla elementen, och även att då skapa harmoni/balans i världen. I serien följer vi Aang och han vänner när de reser runt i de olika nationerna för att Aang ska lära sig kontrollera alla elementen men också “besegra” Eld-nationen som är i krig med de andra nationerna.

    Serien är uppdelad i tre säsonger. 1: Water, 2: Earth, 3: Fire, och varje säsong består av ungefär 22 avsnitt. Varje avsnitt är ca 20minuter långt. Det är alltså en ganska snabbkollad serie egentligen.

    Sammanfattningsvis, detta är en riktigt bra animerad tv-serie som ligger på absoluta topplistan över bästa tv-serier, och bör därför ses av alla. Den har en bra grund med premisserna med hela mytologin kring Avataren och elementen, och även med den rådande kontexten(konflikten med Eld-nationen). Det är en relativt kort serie som går ganska snabbt att se men den ger ändå så mycket!

    I nästa inlägg ligger fokus på karaktärerna!

  • Film,  Lovisa,  Nördigt,  TV

    Nästa projekt: Disney+

    Då var det här, Disney+. Äntligen!!!

    Som 90-talist är det svårt att inte vara ett Disney-barn också. Vi är ju liksom uppvuxna tillsammans. Jag vet inte hur många gånger vi kollade på våra VHS-disney-filmer. Det var bra grejer, och är fortfarande ganska bra grejer. Dessutom finns det nu jäkla massa mer att se!

    Vi funderar över eventuella projekt för att styra upp tittandet på Disney. Här kommer några förslag på projekt.

    1. Alla Disney-klassiker(alternativt, våra disney-klassiker)
    2. Disney Pixar-marathon
    3. Star Wars – alla filmer + serier innan man kan grotta ned sig i HELA The Mandalorian som kommer så småningom
    4. MCU – Marvelfilmer

    Det finns mycket att se, och den stora frågan är var börjar vi?

  • Lovisa,  TV

    Unorthodox

    Just nu undervisar jag i religion så jag har sökt ganska mycket efter filmer m.m. med religiösa teman. Då har bland annat den här dykt upp. Jag kommer även ihåg att den fick väldigt positiv kritik när den kom. Så nu blev det dags.

    Det här är ju verkligen udda – ultraortodoxa judar. Det är verkligen långt bort för någon som jag som typ har svårt att gå till kyrkor för att de har med religion att göra. Tv-serien bygger på en biografi av någon som då säkerligen levt i det här, och det är bara sjukt att tänka sig det. Att leva i New York men ändå vara näsintill totalt isolerad från resten av världen utanför sitt “community”.  Män och kvinnor är typ helt åtskilda, och män har makt, kvinnor har det inte. De får inte gå i skolan och lär sig bara utifrån deras religiösa regler. Det är bara ytan på det hela. Helt sjukt.

    Serien är uppbyggd på ett sätt så att vi får följa Esty framåt, men samtidigt får vi lära oss mer om tiden innan hon lämnade. Det blir en väldigt bra grund för storyn. Serien är fint gjort, ganska långsam men det tempot var ganska passande i serien, och  intressant. Helt klart sevärd!

  • Comics,  Lovisa,  Nördigt,  TV

    Next stop: Knockturn Alley!

    Projekten avlöser varandra! Nu ska vi visserligen inte in i Harry Potter utan efter det fleråriga projektet med att läsa klart alla Diana Gabaldons böcker i Outlander så är det nu dags för något nytt. Det nästa projektet är inte alls lika stort i omfång, men det kommer blir väldigt kul.

    Så, här har vi det, nästa projekt för Lovisa:

    AVATAR THE LAST AIRBENDER!!!!!

    Steg 1: Kolla på alla avsnitten i den episka tv-serien!

    Steg 2: Läs alla comics som efterföljer serien!

    Steg 3: Projekt avslutat!

    Ev-steg 4: Kolla på alla avsnitten av Legend of Korra när jag väl håller på!

    Jag har visserligen redan sett alla avsnitt ett par gånger redan, men bra serier tåls att se igen. Det nya blir att faktiskt läsa ikapp alla comics som efterföljer serien. Har de tre första samlingarna hemma, men har inte läst den tredje av dessa, och inte heller de efterföljande comics:en.

    Det blir kort och gott med hög kvalitet!

  • Böcker,  Emelie

    RE: RE: The Eye of the World (WOT #01) – Robert Jordan

    Ja du, varför är ett cykliskt tankesätt återkommande i fantasy? För det första så vet jag inte om det är så. Jag kan komma på två bra exempel; The Wheel of Time och Stormlight Archive. Men det finns ju också många fantsyböcker som jag inte har läst. Men jag tänker att anledningen till att man vill inkorporera nya och flera olika tankesätt skulle kunna vara att man vill göra något annorlunda. Att det på något sätt bidrar till fantasyelementet att även tidssynen är annorlunda mot normen i västvärlden idag. Att man får en mer intressant värld att jobba vidare med och som därför kan lyda under andra regler än om man har kört på en linjär tidssyn.

    Jag tänker också att Robert Jordan har hämtat inspiration från många olika kulturer och religioner för att bredda världsbyggandet. Eftersom vi träffar på människor från olika platser i böckerna så behöver de ju också ha olika seder, annars skulle det inte vara realistiskt, och inte lika nördigt.

    Det är inte en enkel uppgift att kortfattat bara sammanfatta magisystemet i The Wheel of Time, men jag gör ett försök. Till att börja med så tänker jag att det egentligen finns massa olika magisystem i serien, men jag tänker att vi fokuserar på den typ av magi som Rand och Aei Sedaierna använder sig av. Och jag kan inte bara säga allt för det är en del av upplevelsen att ta sig igenom böckerna och lära sig på vägen. Med det sagt så tänker jag så här: Vi har “The One Power” som är grunden till allt. Den består av två delar; saidin och saidar. Män kan bara använda saidin och kvinnor kan bara använda saidar. Sedan har vi dessutom fem olika element av kraften; eld, luft, vatten, jord och ande. Dessa används i olika kombinationer för att skapa vävar som resulterar i olika saker, som att läka sår, hålla fast människor i luften eller döda dem. Genom historien har män och kvinnor använt kraften tillsammans för att skapa massa bra grejer. MEN, sedan förpestade Den Mörke saidin vilket innebär att alla män som kan använda kraften förr eller senare blir galna. Alla män som kan bruka kraften letas därför upp av Aei Sedaier och “stillas” så att de inte kan göra så mycket skada. Inte ett helt optimalt läge för Rand helt enkelt!

    Att läsa om ett bra magisystem är alltid roligt och speciellt när det finns en logik så att man själv kan börja lista ut reglerna och vad som går/inte går att göra. Jag tycker man märker ganska tydligt att Brandon Sanderson har inspirerats av The Wheel of Time när man läser om hans magisystem. Eller vad säger du Nördsyster #2? Fast Brandon Sanderson är såklart mycket bättre på att hitta magisystem som både är intressanta men också så enkla att kommunicera och förstå!

  • Böcker,  Emelie

    The Dragon Reborn (WOT #03) – Robert Jordan

    The Dragon Reborn är den tredje boken i Wheel of Time och jag måste säga att jag tycker att namnvalet är spännande. Varför? Jo, vi får i princip inte följa Rand (som ju är draken återfödd) alls i den här boken. Istället får andra karaktärer ta betydligt mer plats, vilket gör det ännu mer tydligt att världsbyggandet kommer att bli gigantiskt och att The Wheel of Time faktiskt inte bara handlar om att Rand ska rädda världen. Det är ett spännande beslut. Jag förväntade mig inte alls det när jag började läsa serien, eller ens boken. Men jag tror att jag gillar det.

    RAND OCH KUNG ARTHUR

    Vi kan väl få Rand ur vägen direkt. Han ger sig av ensam till Tear för att hämta ett magiskt svärd ur The Stone of Tear (inte alls uppenbara kopplingar till Kung Arthur). Sedan träffar vi inte honom förrens i slutet, med undantag för något tillfälle då har verkar vara helt galen och dödar några människor. Det tar en ganska mörk vändning för honom helt enkelt. Även om vi inte får följa Rand särskilt mycket så var slutet på boken definitivt en bra payoff ändå.

    JAG GILLAR PERRIN, MEN DRÖMVÄRLDEN ÄR TRÅKIG

    Jag gillar när vi får följa Perrin, jag tycker han känns en gnutta mer sansad och rationell än de andra, och vi fick se mycket av Perrin i den här boken så jag är rätt nöjd. Han spenderar tid i drömvärlden och lär sig hantera den samtidigt som vi får veta mer om människor som har en koppling till vargar. Helt ärligt så tycker jag att konceptet med drömvärlden är ganska tråkigt, men det är lite intressant hur han lär sig att använda den. Perrin som fortsätter att hävda att han bara är en smed tar dessutom en paus mitt i all action för att göra en hammare till sig själv. Lite otippat men återigen, jag gillar de här böckerna som mest när det händer något jag inte väntar mig.

    MAT 2.0

    Jag kommer aldrig att komma över Mats idioti när han tog dolken från Shadar Logoth. Men, jag känner att det börjar vända lite. Mat blir betydligt mer intressant att följa i den här boken och hans utveckling är faktisk ganska stor. Jag menar i början av boken tänkte jag på Mat som en irriterande belastning och i slutet av boken tyckte jag synd om honom för att Nyneave och gänget inte var tacksamma för att han faktiskt ansträngt sig för att rädda dem. När han krossade Galad och Gawyn var extremt tillfredsställande, och inte bara för att jag verkligen hatar Galad och Gawyn. Utan för att Mat faktiskt gjorde något sjukt bra! Mats “magi” med hans minnen och tur är också intressant, även om jag inte riktigt greppar var det kommer ifrån. Men det kanske vi får veta mer om framöver.

    NYNEAVE OCH GÄNGET ÄR FORTFARANDE IRRITERANDE

    Alltså, delarna med Nyneave, Egwene och Elayne var så sega i den här boken. De var ibland plågsamma för mig att ta mig igenom, speciellt eftersom jag fortfarande tycker att Nyneave är sjukt irriterande. Jag menar, kan hon släppa sitt hat Moiraine snart? Det känns helt orealistiskt att Nyneave hatar henne så mycket. Det händer dem egentligen ganska mycket i den här boken, de börjar jaga svarta ajah, blir accepterade och träffar på aiel, men det är så segt att jag inte tycker att det är särskilt spännande.

    VÄRLDEN OCH MAGISYSTEMET

    I vanlig ordning utökas världsbyggandet och magisystemet ytterligare i den här boken. Vi får bland annat träffa fler aiel och lära oss mer om deras bakgrund och kultur. Eftersom gruppen återigen splittras i början och sedan färdas olika vägar för att komma till den gemensamma slutdestinationen för boken så får vi besöka många olika platser och människor. Vi får också lära oss mer om Aei Sedaierna och särskilt mycket om drömvärlden som flera olika karaktärer besöker och utforskar. Helt ärligt tyckte jag inte att dessa delar var lika intressanta som det har varit i tidigare böcker. Med undantag för aiel som alltid livar upp att läsa om.

    Sammanfattningsvis så tyckte jag att det var en bra bok. Den är spännande, det händer mycket och vi får se flera karaktärer än Rand ta plats och utvecklas. Framförallt gillar jag delarna med Perrin och förvånande nog även vissa delar med Mat. Det känns som att den här boken var som en avslutning på ett sätt och att nästa bok har större möjligheter att göra något eget. Boken får 4/5 stjärnor, men The Great Hunt är fortfarande favoriten!

  • Böcker,  Lovisa

    Written in My Own Heart’s Blood (Outlander #8) – Diana Gabaldon

    En av de mer framstående tankarna om den här boken är just hur grym Bree är. Jag läste den här boken i samband med att jag kollade på Cursed, och därav funderade jag på vad det innebär att vara en “stark kvinnlig karaktär” – en heroine liksom. Jag lyssnade även på Taylor Swifts nya skiva folklore med lyrics som “She had a marvelous time ruining everything”, vilket fick mig att tänka tankar. Jag tänker att en hjälte absolut kan vara en som tar upp vapen och krigar, slåss och dödar, om det krävs. Men framförallt handlar det väl om anledningarna till att personer agerar som de gör, typ att man vill skydda/rädda folk eller för sin egen situations skull liksom, att man tar ansvar och gör saker. Jag slogs av det att jag gillade Bree’s sätt att vara en stark kvinnlig karaktär.

    Precis som med de tidigare böckerna upplever jag att det blir lite för mycket fokus på personerna och lite för lite fokus på de historiska händelserna. Jag känner att jag inte lärt mig så mycket av de senare böckerna som jag gjorde i samband med de tidigare. Det tycker jag är lite tråkigt.

    Detta är ju alltså den sista hittills publicerade hela boken i Outlander, och jag är väl typ officiellt klar med mitt läsande. Precis när jag läst klart var jag lite lack på att boken slutade som den gjorde. Visst, Gabaldon knyter ihop de olika handlingarna i den här boken på ett fungerande sätt, men hon slutar ju vid ett bra “moment” i boken, där jag vill läsa mer för en gångs skull. Så det var lite tråkigt, men det kommer kanske mer i nästa bok som förhoppningsvis kommer någon gång snart. Jag kan säga att det inte direkt kommer att bli någon book hangover på detta. Tyvärr. Bra grejer men inte episkt bra!

  • Böcker,  Lovisa

    RE: The Eye of The World (WoT #1) – Robert Jordan

    Herrejösses. Det här var ju något, och det finns tretton böcker till… Herrejösses.

    Som bloggare och läsare gör man saker av konstiga anledningar – typ för att man vill kunna säga att man har läst Wheel of Time, för att kunna använda/förstå referenser till det och kanske för att eventuellt kunna delta i något slags diskussion/vetskap kring serien. Även om det är fruktansvärt långsamt kommer man tvinga sig igenom 14 böcker. Det kommer även jag att göra. Det är som när man läser Brott och Straff av Dostojevskij, man gör inte det för att det är särskilt kul. Man ska bara göra det. Så är känslan just nu.

    Att boken tidvis har ett långsamt tempo är väl ändå något av ett förskönande av den här boken. Det är helt orimligt hur mycket tid Jordan lägger på att beskriva hur de tar sig fram mellan alla värdshus som finns och hur de jobbar för mat och hur de ibland får springa därifrån för att inte bli uppätna av hundarna. Vi fattar. Samtidigt som det går riktigt långsamt ibland så finns det andra tillfällen när man knappt hänger med i hur de hamnade där de hamnade. Puff så har en ny karaktär dykt upp, och man har ingen aning om hur han hamnade där. Väldigt oklart.

    Jag funderar mycket på varför fantasy-böcker relativt ofta inkluderar det här cykliska tankesättet. Varför är det en grej liksom? Nördsyster #1 tankar? Du kan också passa på ett ge mig en kortare sammanfattning av magi-systemet i böckerna!

  • Böcker,  Lovisa

    Skyward – Brandon Sanderson

    Vad är en sommar utan att läsa något av Brandon Sanderson?

    Den här gången blev det inte Mistborn, Stormlight Archive eller något annat inom Cosmere, utan den ypperliga boken Skyward. I Skyward får vi följa Spensa som drömmer om att bli en pilot för att skydda deras planet mot attackerande aliens. Så, flygskola, bra karaktärer, spännande story, och massa annat bra.

    Sanderson är ju vår favoritförfattare. Han skriver bra saker – även detta. Tillskillnad mot böckerna inom Cosmere som är väldigt stora och omfattande, så var det ganska trevligt med den här boken som är väldigt begränsad i antalet karaktärer och platser och händelser i storyn. Även om vi nästan bara följer Spensa och relativt få andra karaktärer, och att det bara utspelar sig på en handfull olika platser så lyckas Sanderson ändå skapa en värld och förklara hur det samhället fungerar och hur det har kommit att bli så. Jag uppskattade verkligen att berättelsen var ganska begränsad på det sättet, och att det inte alltid behöver vara det stora episka hela tiden. Även om det också är trevlig läsning.

    Det var roligt med hur jag läste den här i samband med att jag kollade på The Expanse och läste Foundation, så det blev väldigt mycket “space”-grejer där ett tag. Någon gång kanske vi ska fördjupa oss inom rymd-grejer lite mer?

    Den här boken fick 5/5 på Goodreads av mig. Den var bra.

  • Comics,  Lovisa

    The Sandman vol.1 – Neil Gaiman

    En gång i tiden, typ hösten 2011, skapade jag en blogg om böcker, filmer, tv-serier och comics. Detta blev början på ett stort intresse för comics. För att hitta comics att läsa följde jag självklart Goodreads listor med de bästa comics:en(typ denna: https://www.goodreads.com/list/show/210). Så jag började läsa, Watchmen, V för Vendetta, Maus, Y:The Last Man och så vidare. Ganska snart nådde jag även till Sandman.

    För att först klämma in en liten side-note innan vi går vidare till Sandman, så var detta när jag gick trean på gymnasiet, det var vid den här tiden vi läste The Fault In Our Stars, Divergent, City of Lost Souls med mera. Jag klämde även i The Handmaid´s Tale och så slutförde jag mitt typ årslånga projekt att läsa Dostojevskijs Brott och straff. Det var fina tider det här. Med det som bakgrund tänkte jag väl att Sandman inte skulle vara några större problem då.

    Rent läsmässigt var det inga större problem, men jag tror att jag inte riktigt var redo för att allt vad Sandman är då – oklart om man någonsin är det? Men då tyckte jag inte direkt om den här serien – mestadels för att jag inte fattade någonting. Jag kunde se att det fanns saker här som skulle vara bra men jag fattade inte det. Idag, efter att ha läst igenom de 10 volymerna och en hel jäkla drös med andra böcker och comics och tänkt tankar så upplever jag boken på ett ganska annorlunda sätt.

    Jag gillar den. Mycket. Jag blir inte episkt extatisk efter att ha läst den, men jag hittar ett helt annat läsflyt och min hjärna gillar det som händer, och jag vill läsa mer! Det finns kopplingar i det, och det är underhållande med språket, alla referenser till drömmar, och alla idéer som finns. Tänk bara, om man är boss över drömmar – vilka implikationer kommer det kunna få i människors liv? Det är det som är grunden för The Sandman. Det ger typ oändliga möjligheter, och så länge man mest bara “roll with it” så blir det ganska bra. Letar man för mycket efter ordning och tydlighet i den här volymen kommer man få leta länge.

    Det som är speciellt med Sandman upplever jag är att det är otroligt kreativt gjort och det finns nog egentligen inget annat som liknar det. Det är precis som med flertalet andra produktioner av Neil Gaiman. Det jag söker efter med Sandman är att fatta grejen men mer på en nivå av “vad är budskapet/poängen”, det ska bli spännande att se om jag kan finna någon sådan i de vidare volymerna för helheten kring Sandman.

    Självklart finns det många fina poänger genom serien och får en att tänka till…