• Böcker,  Emelie

    RE: RE: The Eye of the World (WOT #01) – Robert Jordan

    Ja du, varför är ett cykliskt tankesätt återkommande i fantasy? För det första så vet jag inte om det är så. Jag kan komma på två bra exempel; The Wheel of Time och Stormlight Archive. Men det finns ju också många fantsyböcker som jag inte har läst. Men jag tänker att anledningen till att man vill inkorporera nya och flera olika tankesätt skulle kunna vara att man vill göra något annorlunda. Att det på något sätt bidrar till fantasyelementet att även tidssynen är annorlunda mot normen i västvärlden idag. Att man får en mer intressant värld att jobba vidare med och som därför kan lyda under andra regler än om man har kört på en linjär tidssyn.

    Jag tänker också att Robert Jordan har hämtat inspiration från många olika kulturer och religioner för att bredda världsbyggandet. Eftersom vi träffar på människor från olika platser i böckerna så behöver de ju också ha olika seder, annars skulle det inte vara realistiskt, och inte lika nördigt.

    Det är inte en enkel uppgift att kortfattat bara sammanfatta magisystemet i The Wheel of Time, men jag gör ett försök. Till att börja med så tänker jag att det egentligen finns massa olika magisystem i serien, men jag tänker att vi fokuserar på den typ av magi som Rand och Aei Sedaierna använder sig av. Och jag kan inte bara säga allt för det är en del av upplevelsen att ta sig igenom böckerna och lära sig på vägen. Med det sagt så tänker jag så här: Vi har “The One Power” som är grunden till allt. Den består av två delar; saidin och saidar. Män kan bara använda saidin och kvinnor kan bara använda saidar. Sedan har vi dessutom fem olika element av kraften; eld, luft, vatten, jord och ande. Dessa används i olika kombinationer för att skapa vävar som resulterar i olika saker, som att läka sår, hålla fast människor i luften eller döda dem. Genom historien har män och kvinnor använt kraften tillsammans för att skapa massa bra grejer. MEN, sedan förpestade Den Mörke saidin vilket innebär att alla män som kan använda kraften förr eller senare blir galna. Alla män som kan bruka kraften letas därför upp av Aei Sedaier och “stillas” så att de inte kan göra så mycket skada. Inte ett helt optimalt läge för Rand helt enkelt!

    Att läsa om ett bra magisystem är alltid roligt och speciellt när det finns en logik så att man själv kan börja lista ut reglerna och vad som går/inte går att göra. Jag tycker man märker ganska tydligt att Brandon Sanderson har inspirerats av The Wheel of Time när man läser om hans magisystem. Eller vad säger du Nördsyster #2? Fast Brandon Sanderson är såklart mycket bättre på att hitta magisystem som både är intressanta men också så enkla att kommunicera och förstå!

  • Böcker,  Emelie

    The Dragon Reborn (WOT #03) – Robert Jordan

    The Dragon Reborn är den tredje boken i Wheel of Time och jag måste säga att jag tycker att namnvalet är spännande. Varför? Jo, vi får i princip inte följa Rand (som ju är draken återfödd) alls i den här boken. Istället får andra karaktärer ta betydligt mer plats, vilket gör det ännu mer tydligt att världsbyggandet kommer att bli gigantiskt och att The Wheel of Time faktiskt inte bara handlar om att Rand ska rädda världen. Det är ett spännande beslut. Jag förväntade mig inte alls det när jag började läsa serien, eller ens boken. Men jag tror att jag gillar det.

    RAND OCH KUNG ARTHUR

    Vi kan väl få Rand ur vägen direkt. Han ger sig av ensam till Tear för att hämta ett magiskt svärd ur The Stone of Tear (inte alls uppenbara kopplingar till Kung Arthur). Sedan träffar vi inte honom förrens i slutet, med undantag för något tillfälle då har verkar vara helt galen och dödar några människor. Det tar en ganska mörk vändning för honom helt enkelt. Även om vi inte får följa Rand särskilt mycket så var slutet på boken definitivt en bra payoff ändå.

    JAG GILLAR PERRIN, MEN DRÖMVÄRLDEN ÄR TRÅKIG

    Jag gillar när vi får följa Perrin, jag tycker han känns en gnutta mer sansad och rationell än de andra, och vi fick se mycket av Perrin i den här boken så jag är rätt nöjd. Han spenderar tid i drömvärlden och lär sig hantera den samtidigt som vi får veta mer om människor som har en koppling till vargar. Helt ärligt så tycker jag att konceptet med drömvärlden är ganska tråkigt, men det är lite intressant hur han lär sig att använda den. Perrin som fortsätter att hävda att han bara är en smed tar dessutom en paus mitt i all action för att göra en hammare till sig själv. Lite otippat men återigen, jag gillar de här böckerna som mest när det händer något jag inte väntar mig.

    MAT 2.0

    Jag kommer aldrig att komma över Mats idioti när han tog dolken från Shadar Logoth. Men, jag känner att det börjar vända lite. Mat blir betydligt mer intressant att följa i den här boken och hans utveckling är faktisk ganska stor. Jag menar i början av boken tänkte jag på Mat som en irriterande belastning och i slutet av boken tyckte jag synd om honom för att Nyneave och gänget inte var tacksamma för att han faktiskt ansträngt sig för att rädda dem. När han krossade Galad och Gawyn var extremt tillfredsställande, och inte bara för att jag verkligen hatar Galad och Gawyn. Utan för att Mat faktiskt gjorde något sjukt bra! Mats “magi” med hans minnen och tur är också intressant, även om jag inte riktigt greppar var det kommer ifrån. Men det kanske vi får veta mer om framöver.

    NYNEAVE OCH GÄNGET ÄR FORTFARANDE IRRITERANDE

    Alltså, delarna med Nyneave, Egwene och Elayne var så sega i den här boken. De var ibland plågsamma för mig att ta mig igenom, speciellt eftersom jag fortfarande tycker att Nyneave är sjukt irriterande. Jag menar, kan hon släppa sitt hat Moiraine snart? Det känns helt orealistiskt att Nyneave hatar henne så mycket. Det händer dem egentligen ganska mycket i den här boken, de börjar jaga svarta ajah, blir accepterade och träffar på aiel, men det är så segt att jag inte tycker att det är särskilt spännande.

    VÄRLDEN OCH MAGISYSTEMET

    I vanlig ordning utökas världsbyggandet och magisystemet ytterligare i den här boken. Vi får bland annat träffa fler aiel och lära oss mer om deras bakgrund och kultur. Eftersom gruppen återigen splittras i början och sedan färdas olika vägar för att komma till den gemensamma slutdestinationen för boken så får vi besöka många olika platser och människor. Vi får också lära oss mer om Aei Sedaierna och särskilt mycket om drömvärlden som flera olika karaktärer besöker och utforskar. Helt ärligt tyckte jag inte att dessa delar var lika intressanta som det har varit i tidigare böcker. Med undantag för aiel som alltid livar upp att läsa om.

    Sammanfattningsvis så tyckte jag att det var en bra bok. Den är spännande, det händer mycket och vi får se flera karaktärer än Rand ta plats och utvecklas. Framförallt gillar jag delarna med Perrin och förvånande nog även vissa delar med Mat. Det känns som att den här boken var som en avslutning på ett sätt och att nästa bok har större möjligheter att göra något eget. Boken får 4/5 stjärnor, men The Great Hunt är fortfarande favoriten!

  • Böcker,  Lovisa

    Written in My Own Heart’s Blood (Outlander #8) – Diana Gabaldon

    En av de mer framstående tankarna om den här boken är just hur grym Bree är. Jag läste den här boken i samband med att jag kollade på Cursed, och därav funderade jag på vad det innebär att vara en “stark kvinnlig karaktär” – en heroine liksom. Jag lyssnade även på Taylor Swifts nya skiva folklore med lyrics som “She had a marvelous time ruining everything”, vilket fick mig att tänka tankar. Jag tänker att en hjälte absolut kan vara en som tar upp vapen och krigar, slåss och dödar, om det krävs. Men framförallt handlar det väl om anledningarna till att personer agerar som de gör, typ att man vill skydda/rädda folk eller för sin egen situations skull liksom, att man tar ansvar och gör saker. Jag slogs av det att jag gillade Bree’s sätt att vara en stark kvinnlig karaktär.

    Precis som med de tidigare böckerna upplever jag att det blir lite för mycket fokus på personerna och lite för lite fokus på de historiska händelserna. Jag känner att jag inte lärt mig så mycket av de senare böckerna som jag gjorde i samband med de tidigare. Det tycker jag är lite tråkigt.

    Detta är ju alltså den sista hittills publicerade hela boken i Outlander, och jag är väl typ officiellt klar med mitt läsande. Precis när jag läst klart var jag lite lack på att boken slutade som den gjorde. Visst, Gabaldon knyter ihop de olika handlingarna i den här boken på ett fungerande sätt, men hon slutar ju vid ett bra “moment” i boken, där jag vill läsa mer för en gångs skull. Så det var lite tråkigt, men det kommer kanske mer i nästa bok som förhoppningsvis kommer någon gång snart. Jag kan säga att det inte direkt kommer att bli någon book hangover på detta. Tyvärr. Bra grejer men inte episkt bra!

  • Böcker,  Lovisa

    RE: The Eye of The World (WoT #1) – Robert Jordan

    Herrejösses. Det här var ju något, och det finns tretton böcker till… Herrejösses.

    Som bloggare och läsare gör man saker av konstiga anledningar – typ för att man vill kunna säga att man har läst Wheel of Time, för att kunna använda/förstå referenser till det och kanske för att eventuellt kunna delta i något slags diskussion/vetskap kring serien. Även om det är fruktansvärt långsamt kommer man tvinga sig igenom 14 böcker. Det kommer även jag att göra. Det är som när man läser Brott och Straff av Dostojevskij, man gör inte det för att det är särskilt kul. Man ska bara göra det. Så är känslan just nu.

    Att boken tidvis har ett långsamt tempo är väl ändå något av ett förskönande av den här boken. Det är helt orimligt hur mycket tid Jordan lägger på att beskriva hur de tar sig fram mellan alla värdshus som finns och hur de jobbar för mat och hur de ibland får springa därifrån för att inte bli uppätna av hundarna. Vi fattar. Samtidigt som det går riktigt långsamt ibland så finns det andra tillfällen när man knappt hänger med i hur de hamnade där de hamnade. Puff så har en ny karaktär dykt upp, och man har ingen aning om hur han hamnade där. Väldigt oklart.

    Jag funderar mycket på varför fantasy-böcker relativt ofta inkluderar det här cykliska tankesättet. Varför är det en grej liksom? Nördsyster #1 tankar? Du kan också passa på ett ge mig en kortare sammanfattning av magi-systemet i böckerna!

  • Böcker,  Lovisa

    Skyward – Brandon Sanderson

    Vad är en sommar utan att läsa något av Brandon Sanderson?

    Den här gången blev det inte Mistborn, Stormlight Archive eller något annat inom Cosmere, utan den ypperliga boken Skyward. I Skyward får vi följa Spensa som drömmer om att bli en pilot för att skydda deras planet mot attackerande aliens. Så, flygskola, bra karaktärer, spännande story, och massa annat bra.

    Sanderson är ju vår favoritförfattare. Han skriver bra saker – även detta. Tillskillnad mot böckerna inom Cosmere som är väldigt stora och omfattande, så var det ganska trevligt med den här boken som är väldigt begränsad i antalet karaktärer och platser och händelser i storyn. Även om vi nästan bara följer Spensa och relativt få andra karaktärer, och att det bara utspelar sig på en handfull olika platser så lyckas Sanderson ändå skapa en värld och förklara hur det samhället fungerar och hur det har kommit att bli så. Jag uppskattade verkligen att berättelsen var ganska begränsad på det sättet, och att det inte alltid behöver vara det stora episka hela tiden. Även om det också är trevlig läsning.

    Det var roligt med hur jag läste den här i samband med att jag kollade på The Expanse och läste Foundation, så det blev väldigt mycket “space”-grejer där ett tag. Någon gång kanske vi ska fördjupa oss inom rymd-grejer lite mer?

    Den här boken fick 5/5 på Goodreads av mig. Den var bra.

  • Comics,  Lovisa

    The Sandman vol.1 – Neil Gaiman

    En gång i tiden, typ hösten 2011, skapade jag en blogg om böcker, filmer, tv-serier och comics. Detta blev början på ett stort intresse för comics. För att hitta comics att läsa följde jag självklart Goodreads listor med de bästa comics:en(typ denna: https://www.goodreads.com/list/show/210). Så jag började läsa, Watchmen, V för Vendetta, Maus, Y:The Last Man och så vidare. Ganska snart nådde jag även till Sandman.

    För att först klämma in en liten side-note innan vi går vidare till Sandman, så var detta när jag gick trean på gymnasiet, det var vid den här tiden vi läste The Fault In Our Stars, Divergent, City of Lost Souls med mera. Jag klämde även i The Handmaid´s Tale och så slutförde jag mitt typ årslånga projekt att läsa Dostojevskijs Brott och straff. Det var fina tider det här. Med det som bakgrund tänkte jag väl att Sandman inte skulle vara några större problem då.

    Rent läsmässigt var det inga större problem, men jag tror att jag inte riktigt var redo för att allt vad Sandman är då – oklart om man någonsin är det? Men då tyckte jag inte direkt om den här serien – mestadels för att jag inte fattade någonting. Jag kunde se att det fanns saker här som skulle vara bra men jag fattade inte det. Idag, efter att ha läst igenom de 10 volymerna och en hel jäkla drös med andra böcker och comics och tänkt tankar så upplever jag boken på ett ganska annorlunda sätt.

    Jag gillar den. Mycket. Jag blir inte episkt extatisk efter att ha läst den, men jag hittar ett helt annat läsflyt och min hjärna gillar det som händer, och jag vill läsa mer! Det finns kopplingar i det, och det är underhållande med språket, alla referenser till drömmar, och alla idéer som finns. Tänk bara, om man är boss över drömmar – vilka implikationer kommer det kunna få i människors liv? Det är det som är grunden för The Sandman. Det ger typ oändliga möjligheter, och så länge man mest bara “roll with it” så blir det ganska bra. Letar man för mycket efter ordning och tydlighet i den här volymen kommer man få leta länge.

    Det som är speciellt med Sandman upplever jag är att det är otroligt kreativt gjort och det finns nog egentligen inget annat som liknar det. Det är precis som med flertalet andra produktioner av Neil Gaiman. Det jag söker efter med Sandman är att fatta grejen men mer på en nivå av “vad är budskapet/poängen”, det ska bli spännande att se om jag kan finna någon sådan i de vidare volymerna för helheten kring Sandman.

    Självklart finns det många fina poänger genom serien och får en att tänka till…

  • Böcker,  Emelie

    The Great Hunt (WOT #02) – Robert Jordan

    Då har vi kommit till The Great Hunt som är bok 2 i fantasyserien The Wheel of Time av Robert Jordan. Vid det här laget var jag betydligt mer peppad än jag var när jag startade första boken, framförallt eftersom jag inte läst boken tidigare så jag hade ingen koll på vart storyn skulle ta vägen. Generellt så tycker jag att den här boken är betydligt bättre än The Eye of the World, även om vissa av de problem jag upplevde i första boken finns i den här också. Jag vill passa på att varna för spoilers (om man behöver spoilervarna för en bok som är äldre än jag själv?), då jag kommer att prata lite om några saker som händer i boken.

    TEMPOT IGEN

    Tempot i The Great Hunt är bättre än i The Eye of the World, men inte mycket. Vissa delar av boken, framförallt när vi följer Nyneave, Egwene och Elayne, tycker jag är alldeles för långsamma. Det känns också som att det hade gått att minska ner antalet sidor i boken med ganska enkla medel. Bara det här med att det är någon form av jakt som blir en heist som blir en jakt och om igen. Det hade liksom räckt med en jakt för min del. Men generellt så tycker jag ändå att tempot är bättre i The Great Hunt eftersom det som händer helt enkelt är mer intressant.

    KARAKTÄRERNA

    Tidigt i boken så delas gruppen vi fick följa i The Eye of the World upp i två. Nyneave, Egwene, Moiraine och Lan ska till Vita tornet med Aei Sedaierna och Rand, Mat, Perrin och Loial ger sig ut på jakt efter Valeres horn och Mats dolk från Shadar Logoth (jag är fortfarande irriterad över att han tog den). Vi introduceras också för en mängd nya karaktärer, framförallt Aei Sedaier, men också några shienarier som följer med på jakten. Även om jag uppskattar delarna i Vita tornet eftersom vi får lära oss mycket om Aei Sedaierna och magisystemet så tycker jag att karaktärerna vi får följa där är sjukt tråkiga. Det är mycket roligare att läsa delarna med Rand, Mat och Perrin! Vi får även träffa Selene som är väldigt vacker men sjukt skum. Men eftersom hon är vacker så beter sig Rand som en idiot och gör att man blir helt galen på honom. Jag menar, varför inte lyssna på en person som dyker upp på en plats där hon absolut inte borde vara på och följa hennes uppmaningar om att använda saidin som kan leda till att du blir galen och förstör världen? VARFÖR? Hon är ju vacker så hon kan ju inte mena något illa… Pust. Och Mat. Fortfarande en sådan idiot. Ytterligare spoilervarning för slutet på boken: Jag gillade dock att det var Mat som blåste i hornet, inte Rand. Det känns som att det är bra att allt fler personer kommer att bli viktiga för berättelsen snarare än att allt kommer att hänga på Rand i slutändan.

    VÄRLDEN OCH MAGISYSTEMET

    Ojoj här händer det grejer. Om man tyckte att världsbyggandet i The Eye of the World var omfattande så får man tänka om. Vi introduceras till ännu fler platser, kulturer, personer och delar av magisystemet. Det är mycket information att bearbeta och förstå och ännu fler karaktärer att hålla reda på. Jag kan inte påstå att alla bitar har fallit på plats, och jag brukar kunna hålla ganska många saker i huvudet samtidigt. Även om det är lite rörigt för tillfället så uppskattar jag det. Det här känns som definitionen av epic fantasy och det är ett sjukt ambitiöst världsbyggande som Robert Jordan har gett sig på. Jag menar, vi får träffa folk från massa olika kulturer och länder; Aei Sedai, Cairhien, aiel, Seanchan, steddings osv. Och det känns som att allt är relevant för den övergripande storyn så man behöver anstränga sig för att förstå och göra alla kopplingar.

    Sedan dyker också konceptet portalstenar upp, vilket känns väldigt sci-fi. Jag tycker det är lite spännande att man lägger in portalstenarna eftersom vi ju redan har att sätt att “färdas snabbt” i och med Vägarna, men portalstenarna fyller såklart andra funktioner också. Inte minst genom att introducera Selene. Jag är också tacksam över att portalstenarna finns med eftersom vi fick kapitlet What Might Be på grund av dem. Mer om det nedan.

    KAPITEL 37

    Jag kände att jag faktiskt behövde prata lite om kapitel 37 – What Might Be, för det överraskade och fångade mig totalt. Alltså, var kom detta ifrån? Istället för att bara misslyckas med att transportera gruppen från plats A till plats B (som jag trodde skulle hända) lyckas Rand istället föra gruppen genom alla möjliga världar, och visa dem hur deras liv hade kunnat se ut om saker varit annorlunda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker att det är så bra, men det känns inte som att jag har läst något liknande – någonsin! Jag tror att det kommer bli ett sådant kapitel som jag kommer gå tillbaka till och läsa om många gånger för att försöka förstå vad som egentligen hände.

    Sammanfattningsvis så tycker jag att The Great Hunt är en väldigt bra bok, med mer av allt man vill och kan förvänta sig av en fantasybok. Jag uppskattar verkligen världsbyggandet även om det är så omfattande att det fortfarande är lite rörigt. Rating är 4/5 stjärnor – men helt klart bättre än The Eye of the World.

  • Emelie,  TV

    RE: Cursed s. 1

    Ja, alltså vad ska man säga om detta? Jag har vid skrivande stund gjort tre försök att ta mig igenom Cursed och har inte ens varit i närheten av att lyckas. De två första gångerna tog det stopp på första avsnittet men tredje gången kom jag faktiskt lite längre. Sedan tog jag en kort paus och tänkte, nu kan det inte vara så långt kvar – jag härdar. Det kändes som att det hade gått evigheter. Men nej, jag var tre avsnitt in. Då gav jag upp och har inga planer på att försöka igen.

    Cursed s. 1 är bland det sämsta jag sett. Det har säkert med mina förväntningar att göra. Det kändes som ett bra koncept med helt ok skådespelare, men jag köper det bara inte. Dåligt manus och dåligt genomförande. Och vi ska inte prata om kläderna de har på sig. Och hur cringe många av skådespelarinsatserna är. Nej, det här var inte alls vad jag ville ha. Nu känns det som att jag borde säga något positivt för att förmildra men jag orkar inte ens lägga tid på att komma på något. Så jag föreslår att vi lägger Cursed bakom oss och går vidare med livet!

  • Lovisa,  TV

    Cursed s.1

    Jag var taggad. Du var taggad. Vi var taggade inför detta. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkte.

    Du försökte och gav upp. Första gången 5minuter in i första avsnittet. Sedan försökte du igen och såg typ lika mycket igen. Sedan hade vi ett långt samtal om vad fantasy är och hur Cursed inte lever upp till detta. Då bestämde jag mig för att se serien för att avgöra om den bara var dålig i början eller om den skulle vara dålig hela vägen igenom.

    Premisserna för serien är bra. Grundidén för serien är spännande och skulle kunna bli intressant. Jag som är comics-läsare vet ju att Frank Miller kan producera välskapta saker(typ Batman-comics). Så möjligheterna finns för en intressant story här.

    Jag upplever att det första avsnittet i serien är det sämsta. Vilket gör det svårt för vissa som ger upp efter 5minuter att komma in i serien. Jag förväntade mig en “mature”-serie som riktar sig till vuxna, och det är en 16års rekommendation på serien. Men som vi redan diskuterat känns den här serien som en high school-serien riktade till tonåringar. Jag skulle sätta den i samma nivå som The Chilling Adventures of Sabrina exempelvis. I de första avsnitten är det rätt tydligt, i de senare avsnitten blir det lite mer “mature”-scener med våld och annat men inte så pass mycket eller genomgående som man hade velat se.

    Förutom att den är lite löjlig, så finns det en del andra problem. Typ: skådespelarinsatser, manusskrivande, vissa övergångar i filmningen som av någon anledning var animerade, och brist på världsbyggande/mytologiskapande. Jag vet knappt vad jag ska säga om det. Det var bara illa på många olika sätt.

    Så nej, detta är väl inget som har gett mig särskilt mycket och inget som är direkt nödvändigt att se!