Böcker,  Emelie

The Great Hunt (WOT #02) – Robert Jordan

Då har vi kommit till The Great Hunt som är bok 2 i fantasyserien The Wheel of Time av Robert Jordan. Vid det här laget var jag betydligt mer peppad än jag var när jag startade första boken, framförallt eftersom jag inte läst boken tidigare så jag hade ingen koll på vart storyn skulle ta vägen. Generellt så tycker jag att den här boken är betydligt bättre än The Eye of the World, även om vissa av de problem jag upplevde i första boken finns i den här också. Jag vill passa på att varna för spoilers (om man behöver spoilervarna för en bok som är äldre än jag själv?), då jag kommer att prata lite om några saker som händer i boken.

TEMPOT IGEN

Tempot i The Great Hunt är bättre än i The Eye of the World, men inte mycket. Vissa delar av boken, framförallt när vi följer Nyneave, Egwene och Elayne, tycker jag är alldeles för långsamma. Det känns också som att det hade gått att minska ner antalet sidor i boken med ganska enkla medel. Bara det här med att det är någon form av jakt som blir en heist som blir en jakt och om igen. Det hade liksom räckt med en jakt för min del. Men generellt så tycker jag ändå att tempot är bättre i The Great Hunt eftersom det som händer helt enkelt är mer intressant.

KARAKTÄRERNA

Tidigt i boken så delas gruppen vi fick följa i The Eye of the World upp i två. Nyneave, Egwene, Moiraine och Lan ska till Vita tornet med Aei Sedaierna och Rand, Mat, Perrin och Loial ger sig ut på jakt efter Valeres horn och Mats dolk från Shadar Logoth (jag är fortfarande irriterad över att han tog den). Vi introduceras också för en mängd nya karaktärer, framförallt Aei Sedaier, men också några shienarier som följer med på jakten. Även om jag uppskattar delarna i Vita tornet eftersom vi får lära oss mycket om Aei Sedaierna och magisystemet så tycker jag att karaktärerna vi får följa där är sjukt tråkiga. Det är mycket roligare att läsa delarna med Rand, Mat och Perrin! Vi får även träffa Selene som är väldigt vacker men sjukt skum. Men eftersom hon är vacker så beter sig Rand som en idiot och gör att man blir helt galen på honom. Jag menar, varför inte lyssna på en person som dyker upp på en plats där hon absolut inte borde vara på och följa hennes uppmaningar om att använda saidin som kan leda till att du blir galen och förstör världen? VARFÖR? Hon är ju vacker så hon kan ju inte mena något illa… Pust. Och Mat. Fortfarande en sådan idiot. Ytterligare spoilervarning för slutet på boken: Jag gillade dock att det var Mat som blåste i hornet, inte Rand. Det känns som att det är bra att allt fler personer kommer att bli viktiga för berättelsen snarare än att allt kommer att hänga på Rand i slutändan.

VÄRLDEN OCH MAGISYSTEMET

Ojoj här händer det grejer. Om man tyckte att världsbyggandet i The Eye of the World var omfattande så får man tänka om. Vi introduceras till ännu fler platser, kulturer, personer och delar av magisystemet. Det är mycket information att bearbeta och förstå och ännu fler karaktärer att hålla reda på. Jag kan inte påstå att alla bitar har fallit på plats, och jag brukar kunna hålla ganska många saker i huvudet samtidigt. Även om det är lite rörigt för tillfället så uppskattar jag det. Det här känns som definitionen av epic fantasy och det är ett sjukt ambitiöst världsbyggande som Robert Jordan har gett sig på. Jag menar, vi får träffa folk från massa olika kulturer och länder; Aei Sedai, Cairhien, aiel, Seanchan, steddings osv. Och det känns som att allt är relevant för den övergripande storyn så man behöver anstränga sig för att förstå och göra alla kopplingar.

Sedan dyker också konceptet portalstenar upp, vilket känns väldigt sci-fi. Jag tycker det är lite spännande att man lägger in portalstenarna eftersom vi ju redan har att sätt att “färdas snabbt” i och med Vägarna, men portalstenarna fyller såklart andra funktioner också. Inte minst genom att introducera Selene. Jag är också tacksam över att portalstenarna finns med eftersom vi fick kapitlet What Might Be på grund av dem. Mer om det nedan.

KAPITEL 37

Jag kände att jag faktiskt behövde prata lite om kapitel 37 – What Might Be, för det överraskade och fångade mig totalt. Alltså, var kom detta ifrån? Istället för att bara misslyckas med att transportera gruppen från plats A till plats B (som jag trodde skulle hända) lyckas Rand istället föra gruppen genom alla möjliga världar, och visa dem hur deras liv hade kunnat se ut om saker varit annorlunda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker att det är så bra, men det känns inte som att jag har läst något liknande – någonsin! Jag tror att det kommer bli ett sådant kapitel som jag kommer gå tillbaka till och läsa om många gånger för att försöka förstå vad som egentligen hände.

Sammanfattningsvis så tycker jag att The Great Hunt är en väldigt bra bok, med mer av allt man vill och kan förvänta sig av en fantasybok. Jag uppskattar verkligen världsbyggandet även om det är så omfattande att det fortfarande är lite rörigt. Rating är 4/5 stjärnor – men helt klart bättre än The Eye of the World.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *