• Böcker,  Emelie

    RE: RE: The Eye of the World (WOT #01) – Robert Jordan

    Ja du, varför är ett cykliskt tankesätt återkommande i fantasy? För det första så vet jag inte om det är så. Jag kan komma på två bra exempel; The Wheel of Time och Stormlight Archive. Men det finns ju också många fantsyböcker som jag inte har läst. Men jag tänker att anledningen till att man vill inkorporera nya och flera olika tankesätt skulle kunna vara att man vill göra något annorlunda. Att det på något sätt bidrar till fantasyelementet att även tidssynen är annorlunda mot normen i västvärlden idag. Att man får en mer intressant värld att jobba vidare med och som därför kan lyda under andra regler än om man har kört på en linjär tidssyn.

    Jag tänker också att Robert Jordan har hämtat inspiration från många olika kulturer och religioner för att bredda världsbyggandet. Eftersom vi träffar på människor från olika platser i böckerna så behöver de ju också ha olika seder, annars skulle det inte vara realistiskt, och inte lika nördigt.

    Det är inte en enkel uppgift att kortfattat bara sammanfatta magisystemet i The Wheel of Time, men jag gör ett försök. Till att börja med så tänker jag att det egentligen finns massa olika magisystem i serien, men jag tänker att vi fokuserar på den typ av magi som Rand och Aei Sedaierna använder sig av. Och jag kan inte bara säga allt för det är en del av upplevelsen att ta sig igenom böckerna och lära sig på vägen. Med det sagt så tänker jag så här: Vi har “The One Power” som är grunden till allt. Den består av två delar; saidin och saidar. Män kan bara använda saidin och kvinnor kan bara använda saidar. Sedan har vi dessutom fem olika element av kraften; eld, luft, vatten, jord och ande. Dessa används i olika kombinationer för att skapa vävar som resulterar i olika saker, som att läka sår, hålla fast människor i luften eller döda dem. Genom historien har män och kvinnor använt kraften tillsammans för att skapa massa bra grejer. MEN, sedan förpestade Den Mörke saidin vilket innebär att alla män som kan använda kraften förr eller senare blir galna. Alla män som kan bruka kraften letas därför upp av Aei Sedaier och “stillas” så att de inte kan göra så mycket skada. Inte ett helt optimalt läge för Rand helt enkelt!

    Att läsa om ett bra magisystem är alltid roligt och speciellt när det finns en logik så att man själv kan börja lista ut reglerna och vad som går/inte går att göra. Jag tycker man märker ganska tydligt att Brandon Sanderson har inspirerats av The Wheel of Time när man läser om hans magisystem. Eller vad säger du Nördsyster #2? Fast Brandon Sanderson är såklart mycket bättre på att hitta magisystem som både är intressanta men också så enkla att kommunicera och förstå!

  • Böcker,  Emelie

    The Dragon Reborn (WOT #03) – Robert Jordan

    The Dragon Reborn är den tredje boken i Wheel of Time och jag måste säga att jag tycker att namnvalet är spännande. Varför? Jo, vi får i princip inte följa Rand (som ju är draken återfödd) alls i den här boken. Istället får andra karaktärer ta betydligt mer plats, vilket gör det ännu mer tydligt att världsbyggandet kommer att bli gigantiskt och att The Wheel of Time faktiskt inte bara handlar om att Rand ska rädda världen. Det är ett spännande beslut. Jag förväntade mig inte alls det när jag började läsa serien, eller ens boken. Men jag tror att jag gillar det.

    RAND OCH KUNG ARTHUR

    Vi kan väl få Rand ur vägen direkt. Han ger sig av ensam till Tear för att hämta ett magiskt svärd ur The Stone of Tear (inte alls uppenbara kopplingar till Kung Arthur). Sedan träffar vi inte honom förrens i slutet, med undantag för något tillfälle då har verkar vara helt galen och dödar några människor. Det tar en ganska mörk vändning för honom helt enkelt. Även om vi inte får följa Rand särskilt mycket så var slutet på boken definitivt en bra payoff ändå.

    JAG GILLAR PERRIN, MEN DRÖMVÄRLDEN ÄR TRÅKIG

    Jag gillar när vi får följa Perrin, jag tycker han känns en gnutta mer sansad och rationell än de andra, och vi fick se mycket av Perrin i den här boken så jag är rätt nöjd. Han spenderar tid i drömvärlden och lär sig hantera den samtidigt som vi får veta mer om människor som har en koppling till vargar. Helt ärligt så tycker jag att konceptet med drömvärlden är ganska tråkigt, men det är lite intressant hur han lär sig att använda den. Perrin som fortsätter att hävda att han bara är en smed tar dessutom en paus mitt i all action för att göra en hammare till sig själv. Lite otippat men återigen, jag gillar de här böckerna som mest när det händer något jag inte väntar mig.

    MAT 2.0

    Jag kommer aldrig att komma över Mats idioti när han tog dolken från Shadar Logoth. Men, jag känner att det börjar vända lite. Mat blir betydligt mer intressant att följa i den här boken och hans utveckling är faktisk ganska stor. Jag menar i början av boken tänkte jag på Mat som en irriterande belastning och i slutet av boken tyckte jag synd om honom för att Nyneave och gänget inte var tacksamma för att han faktiskt ansträngt sig för att rädda dem. När han krossade Galad och Gawyn var extremt tillfredsställande, och inte bara för att jag verkligen hatar Galad och Gawyn. Utan för att Mat faktiskt gjorde något sjukt bra! Mats “magi” med hans minnen och tur är också intressant, även om jag inte riktigt greppar var det kommer ifrån. Men det kanske vi får veta mer om framöver.

    NYNEAVE OCH GÄNGET ÄR FORTFARANDE IRRITERANDE

    Alltså, delarna med Nyneave, Egwene och Elayne var så sega i den här boken. De var ibland plågsamma för mig att ta mig igenom, speciellt eftersom jag fortfarande tycker att Nyneave är sjukt irriterande. Jag menar, kan hon släppa sitt hat Moiraine snart? Det känns helt orealistiskt att Nyneave hatar henne så mycket. Det händer dem egentligen ganska mycket i den här boken, de börjar jaga svarta ajah, blir accepterade och träffar på aiel, men det är så segt att jag inte tycker att det är särskilt spännande.

    VÄRLDEN OCH MAGISYSTEMET

    I vanlig ordning utökas världsbyggandet och magisystemet ytterligare i den här boken. Vi får bland annat träffa fler aiel och lära oss mer om deras bakgrund och kultur. Eftersom gruppen återigen splittras i början och sedan färdas olika vägar för att komma till den gemensamma slutdestinationen för boken så får vi besöka många olika platser och människor. Vi får också lära oss mer om Aei Sedaierna och särskilt mycket om drömvärlden som flera olika karaktärer besöker och utforskar. Helt ärligt tyckte jag inte att dessa delar var lika intressanta som det har varit i tidigare böcker. Med undantag för aiel som alltid livar upp att läsa om.

    Sammanfattningsvis så tyckte jag att det var en bra bok. Den är spännande, det händer mycket och vi får se flera karaktärer än Rand ta plats och utvecklas. Framförallt gillar jag delarna med Perrin och förvånande nog även vissa delar med Mat. Det känns som att den här boken var som en avslutning på ett sätt och att nästa bok har större möjligheter att göra något eget. Boken får 4/5 stjärnor, men The Great Hunt är fortfarande favoriten!

  • Böcker,  Lovisa

    Written in My Own Heart’s Blood (Outlander #8) – Diana Gabaldon

    En av de mer framstående tankarna om den här boken är just hur grym Bree är. Jag läste den här boken i samband med att jag kollade på Cursed, och därav funderade jag på vad det innebär att vara en “stark kvinnlig karaktär” – en heroine liksom. Jag lyssnade även på Taylor Swifts nya skiva folklore med lyrics som “She had a marvelous time ruining everything”, vilket fick mig att tänka tankar. Jag tänker att en hjälte absolut kan vara en som tar upp vapen och krigar, slåss och dödar, om det krävs. Men framförallt handlar det väl om anledningarna till att personer agerar som de gör, typ att man vill skydda/rädda folk eller för sin egen situations skull liksom, att man tar ansvar och gör saker. Jag slogs av det att jag gillade Bree’s sätt att vara en stark kvinnlig karaktär.

    Precis som med de tidigare böckerna upplever jag att det blir lite för mycket fokus på personerna och lite för lite fokus på de historiska händelserna. Jag känner att jag inte lärt mig så mycket av de senare böckerna som jag gjorde i samband med de tidigare. Det tycker jag är lite tråkigt.

    Detta är ju alltså den sista hittills publicerade hela boken i Outlander, och jag är väl typ officiellt klar med mitt läsande. Precis när jag läst klart var jag lite lack på att boken slutade som den gjorde. Visst, Gabaldon knyter ihop de olika handlingarna i den här boken på ett fungerande sätt, men hon slutar ju vid ett bra “moment” i boken, där jag vill läsa mer för en gångs skull. Så det var lite tråkigt, men det kommer kanske mer i nästa bok som förhoppningsvis kommer någon gång snart. Jag kan säga att det inte direkt kommer att bli någon book hangover på detta. Tyvärr. Bra grejer men inte episkt bra!

  • Böcker,  Lovisa

    RE: The Eye of The World (WoT #1) – Robert Jordan

    Herrejösses. Det här var ju något, och det finns tretton böcker till… Herrejösses.

    Som bloggare och läsare gör man saker av konstiga anledningar – typ för att man vill kunna säga att man har läst Wheel of Time, för att kunna använda/förstå referenser till det och kanske för att eventuellt kunna delta i något slags diskussion/vetskap kring serien. Även om det är fruktansvärt långsamt kommer man tvinga sig igenom 14 böcker. Det kommer även jag att göra. Det är som när man läser Brott och Straff av Dostojevskij, man gör inte det för att det är särskilt kul. Man ska bara göra det. Så är känslan just nu.

    Att boken tidvis har ett långsamt tempo är väl ändå något av ett förskönande av den här boken. Det är helt orimligt hur mycket tid Jordan lägger på att beskriva hur de tar sig fram mellan alla värdshus som finns och hur de jobbar för mat och hur de ibland får springa därifrån för att inte bli uppätna av hundarna. Vi fattar. Samtidigt som det går riktigt långsamt ibland så finns det andra tillfällen när man knappt hänger med i hur de hamnade där de hamnade. Puff så har en ny karaktär dykt upp, och man har ingen aning om hur han hamnade där. Väldigt oklart.

    Jag funderar mycket på varför fantasy-böcker relativt ofta inkluderar det här cykliska tankesättet. Varför är det en grej liksom? Nördsyster #1 tankar? Du kan också passa på ett ge mig en kortare sammanfattning av magi-systemet i böckerna!

  • Böcker,  Lovisa

    Skyward – Brandon Sanderson

    Vad är en sommar utan att läsa något av Brandon Sanderson?

    Den här gången blev det inte Mistborn, Stormlight Archive eller något annat inom Cosmere, utan den ypperliga boken Skyward. I Skyward får vi följa Spensa som drömmer om att bli en pilot för att skydda deras planet mot attackerande aliens. Så, flygskola, bra karaktärer, spännande story, och massa annat bra.

    Sanderson är ju vår favoritförfattare. Han skriver bra saker – även detta. Tillskillnad mot böckerna inom Cosmere som är väldigt stora och omfattande, så var det ganska trevligt med den här boken som är väldigt begränsad i antalet karaktärer och platser och händelser i storyn. Även om vi nästan bara följer Spensa och relativt få andra karaktärer, och att det bara utspelar sig på en handfull olika platser så lyckas Sanderson ändå skapa en värld och förklara hur det samhället fungerar och hur det har kommit att bli så. Jag uppskattade verkligen att berättelsen var ganska begränsad på det sättet, och att det inte alltid behöver vara det stora episka hela tiden. Även om det också är trevlig läsning.

    Det var roligt med hur jag läste den här i samband med att jag kollade på The Expanse och läste Foundation, så det blev väldigt mycket “space”-grejer där ett tag. Någon gång kanske vi ska fördjupa oss inom rymd-grejer lite mer?

    Den här boken fick 5/5 på Goodreads av mig. Den var bra.

  • Böcker,  Emelie

    The Great Hunt (WOT #02) – Robert Jordan

    Då har vi kommit till The Great Hunt som är bok 2 i fantasyserien The Wheel of Time av Robert Jordan. Vid det här laget var jag betydligt mer peppad än jag var när jag startade första boken, framförallt eftersom jag inte läst boken tidigare så jag hade ingen koll på vart storyn skulle ta vägen. Generellt så tycker jag att den här boken är betydligt bättre än The Eye of the World, även om vissa av de problem jag upplevde i första boken finns i den här också. Jag vill passa på att varna för spoilers (om man behöver spoilervarna för en bok som är äldre än jag själv?), då jag kommer att prata lite om några saker som händer i boken.

    TEMPOT IGEN

    Tempot i The Great Hunt är bättre än i The Eye of the World, men inte mycket. Vissa delar av boken, framförallt när vi följer Nyneave, Egwene och Elayne, tycker jag är alldeles för långsamma. Det känns också som att det hade gått att minska ner antalet sidor i boken med ganska enkla medel. Bara det här med att det är någon form av jakt som blir en heist som blir en jakt och om igen. Det hade liksom räckt med en jakt för min del. Men generellt så tycker jag ändå att tempot är bättre i The Great Hunt eftersom det som händer helt enkelt är mer intressant.

    KARAKTÄRERNA

    Tidigt i boken så delas gruppen vi fick följa i The Eye of the World upp i två. Nyneave, Egwene, Moiraine och Lan ska till Vita tornet med Aei Sedaierna och Rand, Mat, Perrin och Loial ger sig ut på jakt efter Valeres horn och Mats dolk från Shadar Logoth (jag är fortfarande irriterad över att han tog den). Vi introduceras också för en mängd nya karaktärer, framförallt Aei Sedaier, men också några shienarier som följer med på jakten. Även om jag uppskattar delarna i Vita tornet eftersom vi får lära oss mycket om Aei Sedaierna och magisystemet så tycker jag att karaktärerna vi får följa där är sjukt tråkiga. Det är mycket roligare att läsa delarna med Rand, Mat och Perrin! Vi får även träffa Selene som är väldigt vacker men sjukt skum. Men eftersom hon är vacker så beter sig Rand som en idiot och gör att man blir helt galen på honom. Jag menar, varför inte lyssna på en person som dyker upp på en plats där hon absolut inte borde vara på och följa hennes uppmaningar om att använda saidin som kan leda till att du blir galen och förstör världen? VARFÖR? Hon är ju vacker så hon kan ju inte mena något illa… Pust. Och Mat. Fortfarande en sådan idiot. Ytterligare spoilervarning för slutet på boken: Jag gillade dock att det var Mat som blåste i hornet, inte Rand. Det känns som att det är bra att allt fler personer kommer att bli viktiga för berättelsen snarare än att allt kommer att hänga på Rand i slutändan.

    VÄRLDEN OCH MAGISYSTEMET

    Ojoj här händer det grejer. Om man tyckte att världsbyggandet i The Eye of the World var omfattande så får man tänka om. Vi introduceras till ännu fler platser, kulturer, personer och delar av magisystemet. Det är mycket information att bearbeta och förstå och ännu fler karaktärer att hålla reda på. Jag kan inte påstå att alla bitar har fallit på plats, och jag brukar kunna hålla ganska många saker i huvudet samtidigt. Även om det är lite rörigt för tillfället så uppskattar jag det. Det här känns som definitionen av epic fantasy och det är ett sjukt ambitiöst världsbyggande som Robert Jordan har gett sig på. Jag menar, vi får träffa folk från massa olika kulturer och länder; Aei Sedai, Cairhien, aiel, Seanchan, steddings osv. Och det känns som att allt är relevant för den övergripande storyn så man behöver anstränga sig för att förstå och göra alla kopplingar.

    Sedan dyker också konceptet portalstenar upp, vilket känns väldigt sci-fi. Jag tycker det är lite spännande att man lägger in portalstenarna eftersom vi ju redan har att sätt att “färdas snabbt” i och med Vägarna, men portalstenarna fyller såklart andra funktioner också. Inte minst genom att introducera Selene. Jag är också tacksam över att portalstenarna finns med eftersom vi fick kapitlet What Might Be på grund av dem. Mer om det nedan.

    KAPITEL 37

    Jag kände att jag faktiskt behövde prata lite om kapitel 37 – What Might Be, för det överraskade och fångade mig totalt. Alltså, var kom detta ifrån? Istället för att bara misslyckas med att transportera gruppen från plats A till plats B (som jag trodde skulle hända) lyckas Rand istället föra gruppen genom alla möjliga världar, och visa dem hur deras liv hade kunnat se ut om saker varit annorlunda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker att det är så bra, men det känns inte som att jag har läst något liknande – någonsin! Jag tror att det kommer bli ett sådant kapitel som jag kommer gå tillbaka till och läsa om många gånger för att försöka förstå vad som egentligen hände.

    Sammanfattningsvis så tycker jag att The Great Hunt är en väldigt bra bok, med mer av allt man vill och kan förvänta sig av en fantasybok. Jag uppskattar verkligen världsbyggandet även om det är så omfattande att det fortfarande är lite rörigt. Rating är 4/5 stjärnor – men helt klart bättre än The Eye of the World.

  • Böcker,  Emelie

    The Eye of the World (WOT #01) – Robert Jordan

    Då var vi äntligen här, vid första avrapporteringen i mitt sommarprojekt. The Eye of the World är den första boken i fantasyserien The Wheel of Time av Robert Jordan. Jag kommer mer att fokusera på mina tankar om böckerna och hur projektet framskrider snarare än att sammanfatta handlingen i boken. Sådana sammanfattningar har många andra gjort många gånger bättre, se t ex. här: https://library.tarvalon.net/index.php?title=The_Eye_of_the_World_(Brief_Plot_Summary) Sidan är för övrigt väldigt bra när man vill fräscha upp minnet eller fokuserar på något annat så man råkar missa några minuter av ljudboken. Än så länge har det faktiskt fungerat utmärkt att lyssna på ljudbok på svenska. Uppläsaren läser långsamt så jag har kört på dubbla hastigheten (effektivitet liksom), det är betydligt mer smärtfritt än jag trodde att lyssna på boken istället för att läsa. Men nu vidare till mina tankar!

    INTRODUKTION TILL VÄRLDEN

    Jag måste säga att The Eye of the World är en otroligt bra introduktion till den här världen och till huvudkaraktärerna. På relativt få antal sidor lyckas Robert Jordan etablera en bra grund för läsarne att stå på. Tillräcklig information för att jag ska bli intresserad men inte så utförlig att jag förstår allt som händer, vilket såklart innebär att jag vill lära mig mer. Ett bra och logiskt magisystem i en välutvecklad fantasyvärld är typ den bästa som finns i min mening, och efter att jag har tagit mig igenom första boken är det tydligt att det finns stor potential för detta i The Wheel of Time. Jag vågar inte säga att det lever upp till förväntningarna (än), men det finns helt klart potential.

    SAGAN OM RINGEN?

    Att inte nämna likheten till Sagan om Ringen skulle kännas konstigt. Ärligt talat så känns stora delar av The Eye of the World som Sagan om Ringen fast med nya namn på karaktärerna och lite mindre justeringar. Efter att ha gjort lite research så har jag förstått att det i princip var det som krävdes för att få en fantasybok publicerad på den tiden, så jag tänker inte hänga upp mig allt för mycket på detta. Men det är något som är bra att vara medveten om så att man inte blir alltför besviken. Jag tycker faktiskt att storyn blir mer originell mot slutet. Så jag har förhoppningar om att det blir bättre i de kommande tretton böckerna…

    KARAKTÄRERNA

    Vi måste också prata lite om karaktärerna. Vi får följa och träffa en relativt stor mängd karaktärer redan i den första boken, men det är ändå stort fokus på Rand. Till en början får vi följa alla karaktärerna samtidigt som grupp, men en bit in i boken väljer Robert Jordan att splittra på sällskapet, vilket jag tycker är ett oerhört smart drag. Det gör att vi får utrymme att lära känna karaktärerna lite mer och att vi också får se lite spännande kombinationer av karaktärer som jag annars inte hade reflekterat över. Det gör på något sätt storyn mer realistisk att vi får se relationer mellan fler personer än bara Rand och alla andra. Delarna med Perrin och Egwene är faktiskt några av mina favoritavsnitt i hela boken, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi ens skulle få några scener mellan dem från början. Så det tackar jag för!

    I övrigt så måste jag säga att jag ogillar de flesta av karaktärerna, alltså inte ogillar som att de är dåligt skrivna, utan att de bara är så himla irriterande. Kan Nyneave tagga ner lite och sluta rycka i sin fläta? Varför MÅSTE Mat alltid vara en sådan idiot? Undantaget är Loial. Han är fantastisk från första början, definitivt en favoritkaraktär! Vill också passa på att tacka uppläsaren för Loials dialekt. Tack! Jag blir glad varje gång jag hör den.

    När det finns så många böcker så tänker jag också att det finns stort utrymme för karaktärerna att utvecklas. Förhoppningsvis kommer min åsikt om många av karaktärerna att ändras så jag tänker att det kunde vara kul att följa vad jag tänker om de olika karaktärerna genom böckerna. Ungefär så här är läget just nu:

    TEMPOT LÅNGSAMT EMELLANÅT

    Mitt största problem med den här boken är tempot. Vissa delar i boken är plågsamt långsamma och det känns som att det inte händer någonting alls. När vi väl kommer till uppgörelsen i slutet så är det dessutom verkligen precis i slutet. Personligen hade jag uppskattat lite mer fokus på uppgörelsen och efterspel istället för att få en beskrivning av vistelser på varenda värdshus mellan Whitebridge och Caemlyn. Det känns som att boken hade kunnat vara typ 100-200 sidor kortare och precis lika bra! Sedan har vi det här med de otroligt utförliga beskrivningarna av personer, platser och allt där emellan. Jag menar, jag uppskattar ambitiöst världsbyggande men jag är inte så intresserad att jag vill veta exakt vilket material olika karaktärers kläder består av och vad det innebär.

    Sammanfattningsvis så tycker jag att det här var en väldigt bra första bok i en fantasyserie med ytterligare tretton böcker, där vi får lära känna världen, karaktärerna och magisystemet på ett bra sätt. 4/5 stjärnor!

  • Böcker,  Lovisa

    Outlander #7: Som ett eko – Diana Gabaldon

    Då så var även bok nummer 7 i serien utläst! Whoop whoop! Bra jobbat Lovisa!

    Jag måste ändå säga att jag tyckte att den här boken var snäppet bättre än den föregående boken. Den föregående boken, Snö och aska, var ganska tråkig. Jag kände att jag inte direkt var intresserad av händelserna/ämnena som tog upp och det blev allt för stort fokus på personerna och deras liv och inte så mycket på de historiska händelserna eller att fördjupa olika ämnesområden. Den här boken gör det lite bättre. Det är väldigt positivt. Vi befinner oss fortfarande i självständighetsförklaringstiderna i USA och allt vad det innebär.

    Den här boken vidgar dessutom perspektiven lite, så att vi även utöver Claire/Jaime, Bree/Roger, även får följa John Grey och William bland annat. Detta tänker jag utvecklade historien lite, jag började fundera över vilka anledningar det fanns till att även inkludera deras perspektiv, och vad det eventuellt kommer att leda till i fortsättningen. Oavsett kommer det att vidga berättelsen lite så att olika perspektiv lyfts fram. Det väckte lite tankar hos mig om berättelsen vilket är positivt. Samtidigt finns det ett problem med detta, och det är att vi tappar lite av den historiska fakta/relevansen/kopplingarna. Claire/Bree och Roger har kunskap om historiska händelser och kan förklara dessa, men det kan inte de andra så att det blir relevant för oss som läser ur ett historiskt perspektiv. Och då är vi tillbaka i att det blir allt mer fokus på personer och deras liv snarare än historiska händelser och ämnen. Det gillar jag inte.

    Även om jag gillar iden med Outlander och för det mesta gillar jag utförandet, så blir det här lite för långt och utdraget. Jag hade velat se mer handling, eller en tydligare poäng/budskap där texten ska förmedla något. Jag saknar lite poäng med att läsa det här just nu.

    Sammanfattningsvis, snäppet bättre än den föregående!

    Nu, sista publicerade boken i serien: Skugga av svek!

  • Böcker,  Emelie

    RE: Skuggkysst

    Det är egentligen ganska oförklarligt att tycka att Skuggkysst är bland det bästa man någonsin har läst. Men det är något med bok #3 i VA som bara stämmer. Den är verkligen på en helt annan nivå än de andra böckerna i serien. Visst, det finns tillfällen i de andra böckerna som också är precis lika bra, men som jag kommer ihåg det är hela bok #3 fantastisk rakt igenom. Den börjar bra och avslutar ännu bättre. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör boken så bra. Allt typ. Karaktärerna, världen, handlingen, vändningen! Man kan liksom inte sluta läsa. Den klarar sig definitivt genom 5-årstestet!

    Jag blir för övrigt väldigt pepp på att läsa boken igen. Tack! Jag har ju inte alls redan fullt upp med annan läsning… Fast å andra sidan kanske det är värt att ägna 4 timmar till att sträckläsa boken så att jag kan gå vidare med livet? Risken är dock stor att jag fastnar totalt och vill läsa om hela Vampire Academy.

    Kanske lite VA-fanfiction istället?

  • Böcker,  Lovisa

    RE: Sommarprojekten

    Du är härmed önskad lycka till med ditt läsprojekt för sommaren!

    När detta skriva är vi visserligen en ganska bra bit genom projektet redan som det är, och ja, jag skriver vi, då jag upplever att jag inkluderas ganska genomgående i ångesten över det projekt detta faktiskt är.

    Oavsett vad du i sluändan kommer att tycka om serien och de olika böckerna, har projektläsandet redan nu resulterat i MÅNGA diskussioner om vad fantasyböcker är och hur de borde vara. Här är det väl lägligt att bara skriva namnet: Brandon Sanderson. Mer behövs knappt. Du kan säkerligen inkludera delar av dessa diskussioner i kommande inlägg om böckerna.

    Jag känner mig själv ganska nöjd med att jag snart är klar med mitt egna sommarprojekt att läsa klart alla Outlander-böckerna. Samtidigt ger ju ett slut möjligheten att påbörja nya projekt. Det finns många som skulle behöva genomföras. Ångest.