• Böcker,  Emelie

    RE: RE: The Eye of the World (WOT #01) – Robert Jordan

    Ja du, varför är ett cykliskt tankesätt återkommande i fantasy? För det första så vet jag inte om det är så. Jag kan komma på två bra exempel; The Wheel of Time och Stormlight Archive. Men det finns ju också många fantsyböcker som jag inte har läst. Men jag tänker att anledningen till att man vill inkorporera nya och flera olika tankesätt skulle kunna vara att man vill göra något annorlunda. Att det på något sätt bidrar till fantasyelementet att även tidssynen är annorlunda mot normen i västvärlden idag. Att man får en mer intressant värld att jobba vidare med och som därför kan lyda under andra regler än om man har kört på en linjär tidssyn.

    Jag tänker också att Robert Jordan har hämtat inspiration från många olika kulturer och religioner för att bredda världsbyggandet. Eftersom vi träffar på människor från olika platser i böckerna så behöver de ju också ha olika seder, annars skulle det inte vara realistiskt, och inte lika nördigt.

    Det är inte en enkel uppgift att kortfattat bara sammanfatta magisystemet i The Wheel of Time, men jag gör ett försök. Till att börja med så tänker jag att det egentligen finns massa olika magisystem i serien, men jag tänker att vi fokuserar på den typ av magi som Rand och Aei Sedaierna använder sig av. Och jag kan inte bara säga allt för det är en del av upplevelsen att ta sig igenom böckerna och lära sig på vägen. Med det sagt så tänker jag så här: Vi har “The One Power” som är grunden till allt. Den består av två delar; saidin och saidar. Män kan bara använda saidin och kvinnor kan bara använda saidar. Sedan har vi dessutom fem olika element av kraften; eld, luft, vatten, jord och ande. Dessa används i olika kombinationer för att skapa vävar som resulterar i olika saker, som att läka sår, hålla fast människor i luften eller döda dem. Genom historien har män och kvinnor använt kraften tillsammans för att skapa massa bra grejer. MEN, sedan förpestade Den Mörke saidin vilket innebär att alla män som kan använda kraften förr eller senare blir galna. Alla män som kan bruka kraften letas därför upp av Aei Sedaier och “stillas” så att de inte kan göra så mycket skada. Inte ett helt optimalt läge för Rand helt enkelt!

    Att läsa om ett bra magisystem är alltid roligt och speciellt när det finns en logik så att man själv kan börja lista ut reglerna och vad som går/inte går att göra. Jag tycker man märker ganska tydligt att Brandon Sanderson har inspirerats av The Wheel of Time när man läser om hans magisystem. Eller vad säger du Nördsyster #2? Fast Brandon Sanderson är såklart mycket bättre på att hitta magisystem som både är intressanta men också så enkla att kommunicera och förstå!

  • Böcker,  Emelie

    The Dragon Reborn (WOT #03) – Robert Jordan

    The Dragon Reborn är den tredje boken i Wheel of Time och jag måste säga att jag tycker att namnvalet är spännande. Varför? Jo, vi får i princip inte följa Rand (som ju är draken återfödd) alls i den här boken. Istället får andra karaktärer ta betydligt mer plats, vilket gör det ännu mer tydligt att världsbyggandet kommer att bli gigantiskt och att The Wheel of Time faktiskt inte bara handlar om att Rand ska rädda världen. Det är ett spännande beslut. Jag förväntade mig inte alls det när jag började läsa serien, eller ens boken. Men jag tror att jag gillar det.

    RAND OCH KUNG ARTHUR

    Vi kan väl få Rand ur vägen direkt. Han ger sig av ensam till Tear för att hämta ett magiskt svärd ur The Stone of Tear (inte alls uppenbara kopplingar till Kung Arthur). Sedan träffar vi inte honom förrens i slutet, med undantag för något tillfälle då har verkar vara helt galen och dödar några människor. Det tar en ganska mörk vändning för honom helt enkelt. Även om vi inte får följa Rand särskilt mycket så var slutet på boken definitivt en bra payoff ändå.

    JAG GILLAR PERRIN, MEN DRÖMVÄRLDEN ÄR TRÅKIG

    Jag gillar när vi får följa Perrin, jag tycker han känns en gnutta mer sansad och rationell än de andra, och vi fick se mycket av Perrin i den här boken så jag är rätt nöjd. Han spenderar tid i drömvärlden och lär sig hantera den samtidigt som vi får veta mer om människor som har en koppling till vargar. Helt ärligt så tycker jag att konceptet med drömvärlden är ganska tråkigt, men det är lite intressant hur han lär sig att använda den. Perrin som fortsätter att hävda att han bara är en smed tar dessutom en paus mitt i all action för att göra en hammare till sig själv. Lite otippat men återigen, jag gillar de här böckerna som mest när det händer något jag inte väntar mig.

    MAT 2.0

    Jag kommer aldrig att komma över Mats idioti när han tog dolken från Shadar Logoth. Men, jag känner att det börjar vända lite. Mat blir betydligt mer intressant att följa i den här boken och hans utveckling är faktisk ganska stor. Jag menar i början av boken tänkte jag på Mat som en irriterande belastning och i slutet av boken tyckte jag synd om honom för att Nyneave och gänget inte var tacksamma för att han faktiskt ansträngt sig för att rädda dem. När han krossade Galad och Gawyn var extremt tillfredsställande, och inte bara för att jag verkligen hatar Galad och Gawyn. Utan för att Mat faktiskt gjorde något sjukt bra! Mats “magi” med hans minnen och tur är också intressant, även om jag inte riktigt greppar var det kommer ifrån. Men det kanske vi får veta mer om framöver.

    NYNEAVE OCH GÄNGET ÄR FORTFARANDE IRRITERANDE

    Alltså, delarna med Nyneave, Egwene och Elayne var så sega i den här boken. De var ibland plågsamma för mig att ta mig igenom, speciellt eftersom jag fortfarande tycker att Nyneave är sjukt irriterande. Jag menar, kan hon släppa sitt hat Moiraine snart? Det känns helt orealistiskt att Nyneave hatar henne så mycket. Det händer dem egentligen ganska mycket i den här boken, de börjar jaga svarta ajah, blir accepterade och träffar på aiel, men det är så segt att jag inte tycker att det är särskilt spännande.

    VÄRLDEN OCH MAGISYSTEMET

    I vanlig ordning utökas världsbyggandet och magisystemet ytterligare i den här boken. Vi får bland annat träffa fler aiel och lära oss mer om deras bakgrund och kultur. Eftersom gruppen återigen splittras i början och sedan färdas olika vägar för att komma till den gemensamma slutdestinationen för boken så får vi besöka många olika platser och människor. Vi får också lära oss mer om Aei Sedaierna och särskilt mycket om drömvärlden som flera olika karaktärer besöker och utforskar. Helt ärligt tyckte jag inte att dessa delar var lika intressanta som det har varit i tidigare böcker. Med undantag för aiel som alltid livar upp att läsa om.

    Sammanfattningsvis så tyckte jag att det var en bra bok. Den är spännande, det händer mycket och vi får se flera karaktärer än Rand ta plats och utvecklas. Framförallt gillar jag delarna med Perrin och förvånande nog även vissa delar med Mat. Det känns som att den här boken var som en avslutning på ett sätt och att nästa bok har större möjligheter att göra något eget. Boken får 4/5 stjärnor, men The Great Hunt är fortfarande favoriten!

  • Böcker,  Emelie

    The Great Hunt (WOT #02) – Robert Jordan

    Då har vi kommit till The Great Hunt som är bok 2 i fantasyserien The Wheel of Time av Robert Jordan. Vid det här laget var jag betydligt mer peppad än jag var när jag startade första boken, framförallt eftersom jag inte läst boken tidigare så jag hade ingen koll på vart storyn skulle ta vägen. Generellt så tycker jag att den här boken är betydligt bättre än The Eye of the World, även om vissa av de problem jag upplevde i första boken finns i den här också. Jag vill passa på att varna för spoilers (om man behöver spoilervarna för en bok som är äldre än jag själv?), då jag kommer att prata lite om några saker som händer i boken.

    TEMPOT IGEN

    Tempot i The Great Hunt är bättre än i The Eye of the World, men inte mycket. Vissa delar av boken, framförallt när vi följer Nyneave, Egwene och Elayne, tycker jag är alldeles för långsamma. Det känns också som att det hade gått att minska ner antalet sidor i boken med ganska enkla medel. Bara det här med att det är någon form av jakt som blir en heist som blir en jakt och om igen. Det hade liksom räckt med en jakt för min del. Men generellt så tycker jag ändå att tempot är bättre i The Great Hunt eftersom det som händer helt enkelt är mer intressant.

    KARAKTÄRERNA

    Tidigt i boken så delas gruppen vi fick följa i The Eye of the World upp i två. Nyneave, Egwene, Moiraine och Lan ska till Vita tornet med Aei Sedaierna och Rand, Mat, Perrin och Loial ger sig ut på jakt efter Valeres horn och Mats dolk från Shadar Logoth (jag är fortfarande irriterad över att han tog den). Vi introduceras också för en mängd nya karaktärer, framförallt Aei Sedaier, men också några shienarier som följer med på jakten. Även om jag uppskattar delarna i Vita tornet eftersom vi får lära oss mycket om Aei Sedaierna och magisystemet så tycker jag att karaktärerna vi får följa där är sjukt tråkiga. Det är mycket roligare att läsa delarna med Rand, Mat och Perrin! Vi får även träffa Selene som är väldigt vacker men sjukt skum. Men eftersom hon är vacker så beter sig Rand som en idiot och gör att man blir helt galen på honom. Jag menar, varför inte lyssna på en person som dyker upp på en plats där hon absolut inte borde vara på och följa hennes uppmaningar om att använda saidin som kan leda till att du blir galen och förstör världen? VARFÖR? Hon är ju vacker så hon kan ju inte mena något illa… Pust. Och Mat. Fortfarande en sådan idiot. Ytterligare spoilervarning för slutet på boken: Jag gillade dock att det var Mat som blåste i hornet, inte Rand. Det känns som att det är bra att allt fler personer kommer att bli viktiga för berättelsen snarare än att allt kommer att hänga på Rand i slutändan.

    VÄRLDEN OCH MAGISYSTEMET

    Ojoj här händer det grejer. Om man tyckte att världsbyggandet i The Eye of the World var omfattande så får man tänka om. Vi introduceras till ännu fler platser, kulturer, personer och delar av magisystemet. Det är mycket information att bearbeta och förstå och ännu fler karaktärer att hålla reda på. Jag kan inte påstå att alla bitar har fallit på plats, och jag brukar kunna hålla ganska många saker i huvudet samtidigt. Även om det är lite rörigt för tillfället så uppskattar jag det. Det här känns som definitionen av epic fantasy och det är ett sjukt ambitiöst världsbyggande som Robert Jordan har gett sig på. Jag menar, vi får träffa folk från massa olika kulturer och länder; Aei Sedai, Cairhien, aiel, Seanchan, steddings osv. Och det känns som att allt är relevant för den övergripande storyn så man behöver anstränga sig för att förstå och göra alla kopplingar.

    Sedan dyker också konceptet portalstenar upp, vilket känns väldigt sci-fi. Jag tycker det är lite spännande att man lägger in portalstenarna eftersom vi ju redan har att sätt att “färdas snabbt” i och med Vägarna, men portalstenarna fyller såklart andra funktioner också. Inte minst genom att introducera Selene. Jag är också tacksam över att portalstenarna finns med eftersom vi fick kapitlet What Might Be på grund av dem. Mer om det nedan.

    KAPITEL 37

    Jag kände att jag faktiskt behövde prata lite om kapitel 37 – What Might Be, för det överraskade och fångade mig totalt. Alltså, var kom detta ifrån? Istället för att bara misslyckas med att transportera gruppen från plats A till plats B (som jag trodde skulle hända) lyckas Rand istället föra gruppen genom alla möjliga världar, och visa dem hur deras liv hade kunnat se ut om saker varit annorlunda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag tycker att det är så bra, men det känns inte som att jag har läst något liknande – någonsin! Jag tror att det kommer bli ett sådant kapitel som jag kommer gå tillbaka till och läsa om många gånger för att försöka förstå vad som egentligen hände.

    Sammanfattningsvis så tycker jag att The Great Hunt är en väldigt bra bok, med mer av allt man vill och kan förvänta sig av en fantasybok. Jag uppskattar verkligen världsbyggandet även om det är så omfattande att det fortfarande är lite rörigt. Rating är 4/5 stjärnor – men helt klart bättre än The Eye of the World.

  • Emelie,  TV

    RE: Cursed s. 1

    Ja, alltså vad ska man säga om detta? Jag har vid skrivande stund gjort tre försök att ta mig igenom Cursed och har inte ens varit i närheten av att lyckas. De två första gångerna tog det stopp på första avsnittet men tredje gången kom jag faktiskt lite längre. Sedan tog jag en kort paus och tänkte, nu kan det inte vara så långt kvar – jag härdar. Det kändes som att det hade gått evigheter. Men nej, jag var tre avsnitt in. Då gav jag upp och har inga planer på att försöka igen.

    Cursed s. 1 är bland det sämsta jag sett. Det har säkert med mina förväntningar att göra. Det kändes som ett bra koncept med helt ok skådespelare, men jag köper det bara inte. Dåligt manus och dåligt genomförande. Och vi ska inte prata om kläderna de har på sig. Och hur cringe många av skådespelarinsatserna är. Nej, det här var inte alls vad jag ville ha. Nu känns det som att jag borde säga något positivt för att förmildra men jag orkar inte ens lägga tid på att komma på något. Så jag föreslår att vi lägger Cursed bakom oss och går vidare med livet!

  • Böcker,  Emelie

    The Eye of the World (WOT #01) – Robert Jordan

    Då var vi äntligen här, vid första avrapporteringen i mitt sommarprojekt. The Eye of the World är den första boken i fantasyserien The Wheel of Time av Robert Jordan. Jag kommer mer att fokusera på mina tankar om böckerna och hur projektet framskrider snarare än att sammanfatta handlingen i boken. Sådana sammanfattningar har många andra gjort många gånger bättre, se t ex. här: https://library.tarvalon.net/index.php?title=The_Eye_of_the_World_(Brief_Plot_Summary) Sidan är för övrigt väldigt bra när man vill fräscha upp minnet eller fokuserar på något annat så man råkar missa några minuter av ljudboken. Än så länge har det faktiskt fungerat utmärkt att lyssna på ljudbok på svenska. Uppläsaren läser långsamt så jag har kört på dubbla hastigheten (effektivitet liksom), det är betydligt mer smärtfritt än jag trodde att lyssna på boken istället för att läsa. Men nu vidare till mina tankar!

    INTRODUKTION TILL VÄRLDEN

    Jag måste säga att The Eye of the World är en otroligt bra introduktion till den här världen och till huvudkaraktärerna. På relativt få antal sidor lyckas Robert Jordan etablera en bra grund för läsarne att stå på. Tillräcklig information för att jag ska bli intresserad men inte så utförlig att jag förstår allt som händer, vilket såklart innebär att jag vill lära mig mer. Ett bra och logiskt magisystem i en välutvecklad fantasyvärld är typ den bästa som finns i min mening, och efter att jag har tagit mig igenom första boken är det tydligt att det finns stor potential för detta i The Wheel of Time. Jag vågar inte säga att det lever upp till förväntningarna (än), men det finns helt klart potential.

    SAGAN OM RINGEN?

    Att inte nämna likheten till Sagan om Ringen skulle kännas konstigt. Ärligt talat så känns stora delar av The Eye of the World som Sagan om Ringen fast med nya namn på karaktärerna och lite mindre justeringar. Efter att ha gjort lite research så har jag förstått att det i princip var det som krävdes för att få en fantasybok publicerad på den tiden, så jag tänker inte hänga upp mig allt för mycket på detta. Men det är något som är bra att vara medveten om så att man inte blir alltför besviken. Jag tycker faktiskt att storyn blir mer originell mot slutet. Så jag har förhoppningar om att det blir bättre i de kommande tretton böckerna…

    KARAKTÄRERNA

    Vi måste också prata lite om karaktärerna. Vi får följa och träffa en relativt stor mängd karaktärer redan i den första boken, men det är ändå stort fokus på Rand. Till en början får vi följa alla karaktärerna samtidigt som grupp, men en bit in i boken väljer Robert Jordan att splittra på sällskapet, vilket jag tycker är ett oerhört smart drag. Det gör att vi får utrymme att lära känna karaktärerna lite mer och att vi också får se lite spännande kombinationer av karaktärer som jag annars inte hade reflekterat över. Det gör på något sätt storyn mer realistisk att vi får se relationer mellan fler personer än bara Rand och alla andra. Delarna med Perrin och Egwene är faktiskt några av mina favoritavsnitt i hela boken, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi ens skulle få några scener mellan dem från början. Så det tackar jag för!

    I övrigt så måste jag säga att jag ogillar de flesta av karaktärerna, alltså inte ogillar som att de är dåligt skrivna, utan att de bara är så himla irriterande. Kan Nyneave tagga ner lite och sluta rycka i sin fläta? Varför MÅSTE Mat alltid vara en sådan idiot? Undantaget är Loial. Han är fantastisk från första början, definitivt en favoritkaraktär! Vill också passa på att tacka uppläsaren för Loials dialekt. Tack! Jag blir glad varje gång jag hör den.

    När det finns så många böcker så tänker jag också att det finns stort utrymme för karaktärerna att utvecklas. Förhoppningsvis kommer min åsikt om många av karaktärerna att ändras så jag tänker att det kunde vara kul att följa vad jag tänker om de olika karaktärerna genom böckerna. Ungefär så här är läget just nu:

    TEMPOT LÅNGSAMT EMELLANÅT

    Mitt största problem med den här boken är tempot. Vissa delar i boken är plågsamt långsamma och det känns som att det inte händer någonting alls. När vi väl kommer till uppgörelsen i slutet så är det dessutom verkligen precis i slutet. Personligen hade jag uppskattat lite mer fokus på uppgörelsen och efterspel istället för att få en beskrivning av vistelser på varenda värdshus mellan Whitebridge och Caemlyn. Det känns som att boken hade kunnat vara typ 100-200 sidor kortare och precis lika bra! Sedan har vi det här med de otroligt utförliga beskrivningarna av personer, platser och allt där emellan. Jag menar, jag uppskattar ambitiöst världsbyggande men jag är inte så intresserad att jag vill veta exakt vilket material olika karaktärers kläder består av och vad det innebär.

    Sammanfattningsvis så tycker jag att det här var en väldigt bra första bok i en fantasyserie med ytterligare tretton böcker, där vi får lära känna världen, karaktärerna och magisystemet på ett bra sätt. 4/5 stjärnor!

  • Böcker,  Emelie

    RE: Skuggkysst

    Det är egentligen ganska oförklarligt att tycka att Skuggkysst är bland det bästa man någonsin har läst. Men det är något med bok #3 i VA som bara stämmer. Den är verkligen på en helt annan nivå än de andra böckerna i serien. Visst, det finns tillfällen i de andra böckerna som också är precis lika bra, men som jag kommer ihåg det är hela bok #3 fantastisk rakt igenom. Den börjar bra och avslutar ännu bättre. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör boken så bra. Allt typ. Karaktärerna, världen, handlingen, vändningen! Man kan liksom inte sluta läsa. Den klarar sig definitivt genom 5-årstestet!

    Jag blir för övrigt väldigt pepp på att läsa boken igen. Tack! Jag har ju inte alls redan fullt upp med annan läsning… Fast å andra sidan kanske det är värt att ägna 4 timmar till att sträckläsa boken så att jag kan gå vidare med livet? Risken är dock stor att jag fastnar totalt och vill läsa om hela Vampire Academy.

    Kanske lite VA-fanfiction istället?

  • Böcker,  Emelie

    Projekt: The Wheel of Time

    “Tidens Hjul vrider sig. Åldrar kommer och åldrar går, och de efterlämnar minnen som blir legender. Legenderna bleknar till myter, och till och med myten är sedan länge glömd när den ålder som var dess upphov återkommer. I en ålder, av somliga kallad Tredje Åldern, en ålder som ännu skulle komma och en som sedan länge var förbi, uppstod en vind. Vinden var ingen början. Det finns varken början eller slut när Tidens Hjul vrider sig, men det var en början.”

    Orden som inleder första boken i The Wheel of Time av Robert Jordan får också inleda mitt projekt att ta mig igenom samtliga fjorton böcker i serien. När man pratar om klassiker inom fantasygenren så är Sagan om ringen det första man tänker på. The Wheel of Time av Robert Jordan är sannolikt det andra eller tredje. Jag har länge tänkt att jag ska ta mig igenom serien, men det är bara SÅ MÅNGA BÖCKER. Och varje bok är lång (600-1 100 sidor) och har många olika karaktärer (ca 2 000) varav typ 20 anses vara huvudkaraktärer. Pust. Jag är ganska rutinerad när det gäller fantasy, men det här känns lite i överkant.

    Om jag ska vara helt ärlig så blir detta mitt andra försök att ta mig igenom The Wheel of Time. Vid förra försöket tog jag mig igenom bok nr. 1 men sedan tog det stopp. Nu känner jag dock att det är dags att pröva igen. Dels för att jag vill läsa böckerna innan TV-serien släpps och dels för att jag, precis som alla andra, inte har så mycket annat planerat denna sommar. Varför inte ägna tiden åt The Wheel of Time och känna att jag faktiskt åstadkommit något?

    För att jag ska lyckas fullfölja projektet denna gång har jag några strategier:

    • Ljudbok – Jag ska lyssna för att kunna ta mig framåt så snabbt som möjligt när jag inte orkar läsa. Tiden är min fiende.
    • Research – Jag har läst på om serien och är mentalt förberedd på vad som komma skall (alltså inte spoilers om handlingen utan mer om kritik och problem). Härda genom bok 7-10.
    • Fokusera på belöningen att läsa något av Brandon Sanderson – Motiveringen till att ta mig igenom The Wheel of Time är till stor del att jag vill läsa allt som Brandon Sanderson någonsin skrivit. Förhoppningsvis är tanken på bok 12-14 tillräckligt för att inte sluta innan dess.

    Min plan är att framöver göra ett inlägg per bok. Dokumentera mitt projekt, vad jag tänker om The Wheel of Time och berätta hur mina strategier fungerar. Hela upplevelsen sparad för eftervärlden.

    Så härmed förklarar jag projektet att ta mig igenom The Wheel of Time påbörjat! Nördsyster #2 – Önska mig lycka till.

  • Emelie,  TV

    Jessica Jones s.1

    Jessica Jones är en av Netflixs egna Marvelserier som bygger vidare på världen som introducerades för oss i Daredevil.

    Jag tittade såklart på serien redan när den kom, men har nyligen tittat om på säsong 1 och jag måste säga att det faktiskt är väldigt bra! Jessica känns ju inte alls som en “superhjälte” brukar göra – och jag gillar det! Det känns originellt. Karaktären Jessica är intressant, och det är även karaktärerna runt om henne. Carrie-Anne Moss bidrar till den mörka stämningen med sin roll som iskall advokat. David Tennant gör som vanligt en fantastisk insats som Kilgrave. Han är sjukt obehaglig! Hans “superkraft” är väldigt läskig och hans personlighet är om något ännu läskigare. Men ändå inte utan djup och vissa mer sympatiska sidor (väldigt små får jag väl ändå erkänna)!

    Tänkte egentligen gå vidare till att prata om annat, men hänger kvar på Kilgrave bara för att David Tennant verkligen förtjänar lite extra fokus. Jag gillar verkligen hur han byggs upp som megaond och Jessica verkligen gör allt för att slippa komma i hans väg till en början. Om Jessica Jones är rädd för Kilgrave, då borde alla vara det. Men någonstans i mitten av säsongen så vänder det lite och man börjar få se en annan sida av honom som man ändå kan relatera till. Det är det som gör honom till en bra skurk tycker jag. En skurk som bara är ond är ju inte i närheten lika skrämmande som en skurk i gråzonen. Såklart så vänder det tillbaka igen mot slutet och det visar sig att han ju är mer psykopatisk än bara missförstådd. Men, mycket bra insats av David Tennant!

    Generellt tycker jag att den första säsongen håller ett bra tempo och det sker hela tiden en händelseutveckling. Ibland tycker jag att den blir lite långsam, men det är inte länge den känslan sitter kvar utan då är det snart dags för en vändning. Det är en väldigt binge-vänlig serie tycker jag. Säsongen gör sig bättre som helhet, för handlingen och vändningarna är lite ojämnt spridda över avsnitten. Återigen så är det något jag verkligen gillar! Att kunna se en hel säsong i ett svep utan att tycka det blir tråkigt är ett bra betyg.

    En av de bästa sakerna med säsongen är att den verkligen omfamnar mörkret. Det här hade inte gjort sig väl som en humoristisk och lättsamt superhjälteserie där den goda alltid vinner. Det passar inte Jessica Jones. Och det är det som gör serien bra; att karaktärerna inte är helt igenom onda eller goda. Och David Tennant. Så helt klart en sevärd serie som jag tyckte ännu bättre om andra gången jag såg den! Kanske blir att titta igenom säsong 2 också!

  • Emelie,  Film

    RE: Ready Player One

    Ja du Nördsyster #2, jag köper det inte riktigt. Jag valde upplägget titta på filmen, lyssna på boken och sedan titta på filmen igen. Kanske kan detta ge ett lite annat perspektiv på frågan. Vid min första titt på Ready Player One tyckte jag att den var bra. Nördigt som bara den, mängder med referenser och allmänt spännande och bra! Inga större problem liksom, men inte den mest fantastiska filmen jag sett.

    Sedan lyssnade jag på boken och tyckte den var så bra! Den är på en helt annan nivå än filmen. Jag tänker att det mest hänger ihop med att det finns utrymme i en bok att gräva ner sig i detaljer och när det handlar om nördighet är detaljer mycket viktigt. Att få ihop allt det som tas upp i boken i en film är omöjligt om inte filmen ska vara 5 timmar lång. Och i det här fallet blir det verkligen ett tapp när de små detaljerna inte kommer med i filmen.

    Sedan är det de oförklarliga ändringarna. Det är ju inte ens samma tävling i filmen som i boken känns det som. Man har inte ens försökt att efterlikna utan gjort något helt annat – och detta köpte jag, i alla fall innan jag lyssnade på boken.

    Efter att jag tagit mig igenom boken så gjorde jag ett försök att titta på filmen igen. Det gick inte. Jag uppskattade den inte alls. Boken förstörde filmen. Jag är faktiskt inte alls sugen på att se filmen nu efter att jag läst boken för det är liksom inte samma sak. Men jag tänker mig att om man får lite distans till boken på något/några år så kanske man kan börja uppskatta filmen helt separat. Så dålig var den inte, men jämfört med boken så var den det…

  • Emelie,  Film

    Jurassic World: Fallen Kingdom

    Jurassic World: Fallen Kingdom

    Bättre sent än aldrig brukar man ju säga och det gäller verkligen den här gången. Jag har äntligen sett Jurassic World: Fallen Kingdom. Man kan verkligen se paralleller till The Lost World: Jurassic Park II. Hela grejen med att dinosaurierna och människors vägar korsas – i människornas värld.

    Jag gillar vinkeln i filmen att man fokuserar på deras rättigheter. Upplever det faktiskt som ett realistiskt scenario (om man bortser från att dinosaurier fortfarande är utdöda i verkligen). Såklart att denna frågan skulle uppstå!

    En sak jag stör mig på är invävandet av Lockwoods. Alltså, man kan inte börja trycka in en origin story nu. Inte helt utan hintar tidigare. Om det hade funnits antydningar om Lockwoods tidigare hade jag köpt det och gillat världsbyggandet men nu känns det tvingat. Jag förstår dock att de ville få in karaktären Maisie på något sätt. Hon behövdes dels för att det måste vara barn med i Jurassic-filmer och dels för att ge ytterligare en spin på perspektivet med dinosauriernas rättigheter. Men, det hade de ju kunnat göra inom ramen för redan existerande kända personer i världen? Jag menar, koppla det till Hammonds istället för att hitta på den helt ny bakgrundshistoria…

    Då har vi kommit till Indoraptorn. Den nya Indominus Rex. Sjukt läskig faktiskt! (även om namnet inte är i närheten av lika skrämmande som Indominus Rex) Helt episk scen när Maisie backar bakåt mot ett galler och sakta sträcks en massiv klo ut från mörkret och drar genom hennes hår. Pust. Minst sagt adrenalinhöjande!

    Generellt så kändes filmen ganska blodig och våldsam, vilket jag inte har några problem med alls. Till exempel får vi se Indoraptorn tugga av en arm och äta upp den. Brukar man få se sånt i Jurassic-filmer? Jag upplevde det i alla fall som mer påtagligt blodigt än vanligt.

    Ytterligare en sak jag stör mig på är utelämnandet av information om Site B. Vad hände med Isla Sorna? Filmen får det att framstå som att dinosaurierna skulle dö ut igen om de inte räddade dem från Isla Nubar. Men vad hände med ön där Jurassic Park II och III utspelade sig då? Där fanns det massa dinosaurier som levde fritt, i alla fall enligt min uppfattning – eller har jag missat någon? Hoppas verkligen att de plockar upp den här tråden i nästa film, eller åtminstone ger en förklaring till vad som hänt. Hela titeln (Fallen Kingdom) blir liksom missvisande om Isla Sorna finns kvar…

    Sammanfattningsvis så är Jurassic World: Fallen Kingdom en klart godkänd film, men inte lika bra som ettan. Den är dock tillräckligt inspirerande för att få mig att vilja titta om på alla Jurassic-filmer. Även tvåan. Och det är ett ganska bra betyg! Eller vad säger du Nördsyster #2?